Granen

Om hur en julgran är en julgran, även om bakdelen stryker golvet. Och en sån ska man ha, en riktig julgran, även om inga granar växer till himmelen.

Säljare: - Och vilken sorts vill du ha? Herrn: - Jag tänkte att nåt sånt som den förra kunden köpte. Säljare: - Såja. Och lilla frun hängde inte med. Familjens överhuvud och arvingarna fick ta hand om ärendet. Herrn: - Nej, inte – eller jo. Säljare: - Här har vi. Skulle den här passa lilla frun? Lite korpulent och stadig i mitten. Du kan känna. Lite där uppe, lite nere, ganska jämn. Inga större överraskningar. Herrn: - Alltså frun är inte – eller var… Säljare: - Och vad säger barnen! Inte mycket, klubban smakar godare än affärer. Vad sägs om en sån här arslefotad, passar den för frun! Bakdelen skrapar marken, men desto stadigare är den. Står stadigt på golvet. Kommer inte att svaja i en liten storm eller på ett cocktailparty. Herrn: - Visst jå! Men det är alltså så här att frun, eller min fru alltså, är inte mer… Säljare: - En i fransk stil, inte mycket på framsidan, men inte där bak heller, men å andra sidan tar inte så mycket plats heller. Ädel och sofistikerad och bär den finaste grannlåten med stil. Så! Herrn: - Skulle du kunna sluta med att antyda hela tiden nåt om min fru. Nämligen lilla frun tog sitt pick och pack och flyttade till en annan karl. Första julen jag är ensam med barnen, hon är på nåt spa nånstans. Och sen har jag barnen varannan vecka och nästa år får jag midsommarn och nyårsafton, och påsken pratar vi om, hon kanske ska resa… Jag skulle inte riktigt orka nu. Säljare: - Inga granar växer till himmelen. Men barnen ser bra ut och det kan även minnen göra. När tiden haft sin gång. Herrn: - Jo, kanske. Hon sa att jag var en oförstående stolle. Hon var mycket finare, tittade på diskussionsprogram och sånt, inte hockey och humor som jag. Herrn: - Den som sträcker sig efter granen, hamnar lätt i enen. Hon var väl inte en sån som vilade naglarna innan man gick till sängs. Herrn: - Det var hon. Säljare: - Låtsas fin. Du kanske hade bara tur att hon drog. Nu är du din egen herre. Duschar när du vill, byter strumpor och kalsonger när arbetskamraterna börjar snegla lite snett. Kokar korvar till middag och sköljer ner dem med en eller två pilsner. Herrn: - Sant, åt fanders med hela kärringen! Säljare: - Sh! Tänk på barnen! Lyssna till granen vars fot du står vid. Herrn: - Jo! – Granen! Det var roligt. Säljare: - Hur var hon? När du tänker efter. Säljare: - Äh - inte så mycket att hänga i granen. Heh! Säljare: - Såja. Åldrats lite! Herrn: - Man ska inte döma granen efter barken Säljare: - Och nu känns det ensamt. Herrn: - En gren utan fötter står ostadigt. Säljare: - Åldern kommer inte ensam. Herrn: - En ung gran böjer sig, men en gammal knäcks. Säljare: - Men minnen finns. Ingen gran utan skugga. Herrn: - Fast ibland ser man inte skogen för alla granar. Säljare: - C`est la vie. Det är först när en gran har fallit, som man kan bedöma den ordentligt. Herrn: - Vad heter Sveriges bästa fotbollsspelare? Säljare: - ”Granen”, förstås. Herrn: - Då tar jag en joule-gran. Säljare: - Eh! Herrn: - En energisnål! Heh Säljare: - Så vilken tar vi nu? Herrn: - Jag tar den där arslefotade. Den väcker minnen. Säljare: - Tackar! Den som har planterat en gran, har inte levt förgäves. Herrn: - När skottarna kastar ut sina julgranar, är det verkligen sommar. Det skålar vi för, snart. God jul!

Fristad I

Om hur allt som är skrivet inte behöver vara sant, och att byta kultur kan öppna ögonen för nya upptäckter men även utmana gamla värderingar.

Polis: - Nå, vi börjar med namnet. Josef: - Josef. Polis: - Josef. Är det tilltalsnamnet? Josef: - Alla kallar mig Josef. Polis: - Inget andra namn? Josef: - Bara Josef. Polis: - Och efternamnet! Josef: - Öh! Davids son. Polis: - Som i Island. Sonen får efternamnet med pappas namn. Er far hette alltså David? Josef: - Nej, alltså han är min stamfader från tre gånger fjorton generationer. Min far hette Jakob. Polis: - En stund bara … stamfar David, tre gånger fjorton blir fyrtiotvå, generationer. Jakobsson. Vi tar två ”s”. Personnummer. Josef: - Vad? Polis: - Födelseår, -månad och -dag. Josef: - Jag vet inte med säkerhet. Mor skrev inte upp. Hon kunde inte skriva heller. Polis: - Det verkar vanligt där borta. Ålder. Josef: - Trettiofem eller trettiosex. Jag firar alltid födelsedagen när fastan är slut. En liten fest passar utmärkt då. Och när vi har den här äldste sonen, så blir det även billigt. Polis: - Hur då om jag får fråga? Josef: - Det får ni. Han kan förvandla vatten till vin. Praktiskt eller hur! Polis: - Visst. Säljer ni vin? Josef: - Absolut inte. Vi ger åt alla som törstar. Polis: - Jag skulle vilja att ni först av allt bekantar er med vår alkohollagstiftning. Inte troligt att ni får utskänkningstillstånd. Andra sidan det handlar bara om vin, inte starkare drycker. Josef: - Nej inte alls. Av starka drycker blir man yr i huvet, pratar dumheter, blir grinig och får ont i huvudet dagen efter. Polis: - Sant. Josef: - Maten ordnar sig också lätt. Vi ger pojken fem bröd och två fiskar och han förvandlar dem till tiotals korgar fulla med bröd och fisk. Polis: - Jaha. Kanske skulle man kunna dra nytta av er son i er blivande flyktingboende. Å andra sidan kan vi inte ge honom arbetstillstånd så här direkt. Vi har regler. Och lite ensidigt verkar denna kost vara. Josef: - Bättre än ingenting. Polis: - Visst visst! Men kanske kan ni vad tiden lider öppna en pizzeria eller nåt motsvarande, som så många från era trakter. Josef: - Jag hade tänkt någon sorts kiosk först. Polis: - Hjo! Alltså Josef trettiofem eller trettiosex år, gammal. Nationalitet? Josef: - Från Palestina. Polis: - Ännu en från PLO eller Hamas. Josef: - Nej, från Nasaret. Polis: - Jag tänkte bara på den där schalen att PLO eller nåt. Josef: - PLO? Polis: - Inget. Den där schalen … Josef: - De är mycket populära hos oss. Polis: - Här med. För trettio år sedan. Eller var det fyrtio. Josef: - Oj! Frun köpte. Är ni gift? Polis: - Jag är. Och jag förstår. Snygg schal. Josef: - Tack! Frun blir glad. Polis: - Då tittar vi på pass och visum. Josef: - Vad? Polis: - Snälla! Pass! Josef: - Vad? Polis: - Alltså kastade i sjön eller nerspolade i toan. Josef: - Vart? Polis: - Om jag ställer frågorna. Josef: - Var så god! Polis: - Tack! Josef: - För all del. Polis: - HÖRENI! Ingen vits att fråga efter visum. Josef: - Efter vad då? Polis: - Inget! Inget visum. Familjemedlemmar? Josef: - Fru Maria. Polis: - Maria. Och efternamn? Josef: - Tyvärr vet jag inte. Polis: - Men ni är ju gifta! Josef: - Självklart. Polis: - Då blir det Jakobsson, med ”k” och två ”s”. Och barn? Josef: - Sonen Immanuel. Abrahams och Davids son. Polis: - Ett ögonblick nu. Pojken är alltså från er frus tidigare äktenskap? – Eller, ett ögonblick till. Två pappor, Abraham och David! – Alltså, vi har sånt i Sverige, men att även ni, förlåt mina fördomar, har kommit så långt, eller dit i alla fall. – Alltså, vi har hört, att det hos er kan finnas fler mammor i en familj, och sånt förekommer som sagt även här, men två… Josef: - Inte riktigt så. Det var så här. Ängel Gabriel kom en natt till min fru, och han… Polis: - Tack! Vi behöver inte alla detaljer. Pappan är alltså Gabriel Ängel? Josef: - Kan man heta så? Polis: - I alla fall i spansktalande länder kan man heta lite vad som helst, verkar det som. De får bara gifta sig en gång, men ungar kan man döpa hit och dit. Inte att det där med giftermål behöver höra i ihop med namnen på barnen. Hur som helst så finns det i fotbollslaget Paris Saint Germain - eller flyttade han till Juve – nå, det finns i alla fall en argentinsk fotbollsspelare, som heter Ángel Di María. Josef: - Vad trevligt att även kvinnor spelar fotboll! Polis: - Inte alls, eller jo, det är trevligt, men denna Ángel är en man. Josef: - Som Ángel Gabriel! Polis: - Det förstod jag, då han kom på natten och, ja, så vidare. I Spanien gav en fotbollstränare sin nyfödde dotter, efter att hans lag hade vunnit nån liga eller cup, alla spelarnas förnamn. Ett herrlag var det, skall väl tilläggas. Så flickan fick heta nåt som Anna, Unai, Cesar, Aymeric, Pau, Jordi, Jorge, Sergio, Pedro, Ferran, Alvaro, Pablo, nånting, Busquets till exempel. Josef: - Det kan inte bli lätt i skolan med ett sådant namn. Josef: - Och hur tänker ni där! Josef: - ”Vad heter du då”, frågar läraren den lilla flickan. Polis: - Och flickstackarn svarar, ”jag heter Anna, Unai, Cesar, Aymeric, Pau, Jordi, Jorge, Sergio, Pedro, Ferran, Alvaro, Pablo Busquets”. Josef: - Och läraren frågar, ”är din pappa fotbollstränare”. Polis: - Och flickan svarar, ”hur visste ni det”. Heh, det var roligt! Josef: - Så skulle det inte kunna vara hos oss. Hos oss är pojkar pojkar, och flickor är flickor. Polis: - Välkommen till Sverige. Ni kommer att lära er mycket nytt. Josef: - Det är alltid trevligt. Polis: - Jag kom att tänka på att i England finns en sångare som heter Elton John. Josef: - Borde det inte vara John Elton! För mig låter det annars lite bakvänt. Tänk när han kommer till upprop i skolan, och läraren frågar, ”är det här verkligen riktigt, pojke, hur kan du ha ett efternamn som förnamn”. Polis: - ”Det var inte jag som kom på namnet, läraren måste fråga pappa och mamma”, svarar pojken. ”Det ska jag verkligen göra, för Elton är inte ett kristet namn, som till exempel John, och kan därför inte vara ett förnamn, så du får heta John Elton, punkt”, bestämmer läraren. Och så får det även vara med herr Gabriel, fast inte av samma skäl som läraren ansåg som rätt. - Nu kom jag på, att det finns i Spanien en författare, som heter Ángel María Aquilar. Josef: - Och både herr Aquilar och herr Di María, om jag får påpeka, har Ángel som förnamn. Polis: - Men de är spansktalande, vilket ni inte är. Josef: - Sant. Polis: - Tack! Josef: - Bara en liten sak, om det går bra, nämligen var det så, att Vår Herre hade skickat herr Ängel och … Polis: - Men det var herr Ängel som kom på natten. Inte herren som hade skickat honom? Josef: - Sant, men … Polis: - Pojke, Immanuel, far Gabriel Ängel. Josef: - Men vi kallar honom Jesus. Polis: - Tilltalsnamn Jesus. Stryks under. Andra barn? Josef: - Ett antal. Polis: - Så brukar det vara hos er. Namn? Josef: - Jakob, Josef, Simon och Judas. Polis: - Och flickorna heter? Josef: - Maria och Sara. Polis: - Bibliska namn. Josef: - Ursäkta! Polis: - Nej förlåt, ni är muslimer! Josef: - Ursäkta! Polis: - Judar? Josef: - Vi har bott i Judéen, men vi tillhör inte Judas… Polis: - Judar, skriver jag. Josef: - Finns det någon kategori, som heter israeliter! Polis: - Nej. - Vackra barn. Josef: - Tack! Polis: - Oss emellan så är pojkarna lite långhåriga. Så skulle jag rekommendera att de använde hästsvans. Bara ett gott råd. Josef: - Hos oss är det bara flickorna som … Polis: - Krmph! Men nu är vi här. Hästsvans är lite i mode. Några sätter till och med en knyt på huvudet. Då blir de inte så retade i skolan heller. I all välmening bara. Josef: - Tack för rådet! Polis: - Det är gratis, sa flickan. Josef: - Ursäkta! Polis: - Vi tar och fortsätter. Hur kom ni i landet? Josef: - Vi gick. Polis: - Det menar ni inte! Josef: - Frun och minstingen red på kamelen. Polis: - Till fots och på en kamel. Via Finland? Josef: - Känner inte till det landet. Polis: - Men hur i hela världen då? Josef: - Vi gick på vatten. Polis: - På vatten! Josef: - Olika vatten. Stora och små. Utanför territorialvatten. Så det inte skulle bli onödiga konflikter. Vi ville så långt bort som möjligt. När vattnet började bli kallt så vek vi till höger. Sen märkte vi att vattnet smakade mindre och mindre salt, så vi förstod att vi hade hamnat i en jättelång vik. Det var också skönt att börja dricka vatten igen. Vi hade kunnat samla in lite regnvatten med en duk, som vi spred ut. Fast det blev inte så mycket. Vi fick dricka vin för det mesta. Man blir trött på vin år efter år. Sen smakade vinet lite salt alltid. Polis: - Det är inte gott. Och får jag gissa, så fick ni igen hjälp av äldste sonen i detta vandrandet på vatten. Josef: - Han är så snäll. Liknar sin far – eller alltså mig. Polis: - En riktig skatt verkar han vara. Men var klev ni på vågorna? Josef: - I Egypten. Polis: - Och ni besökte inga länder på vägen? Josef: - Nej. Ibland var det aningen svårt att somna i allt gungande. Polis: - Vi hade vattensäng ett tag. Frun ville. Josef: - Vad hade ni? Polis: - Inget. Vi tar det en annan gång. Men det verkar så att ni skall söka asyl i det första landet ni anlände till. I det här fallet Egypten. Josef: - Det är lite oroligt i Egypten i dessa dagar för en – jude. Ni sa jude, eller hur. Polis: - Det sa jag. Och det andra är nog sant. Invandrarverket får kolla det där. Och kamelen, har den varit i karantän? Josef: - Jag kan inte minnas nåt sånt ställe. Polis: - Alltså inte i karantän. Så till saken. Varför återvände ni inte tillbaka till ert eget land från Egypten? Josef: - Vi flydde från Herodes den store, landets konung. Herodes lät sedermera döda alla pojkar som var två år och yngre i vår hemstad Betlehem och från omgivningarna. Vi blev räddade då en ängel varnade oss på natten. Polis: - Kan det ha varit samma herr Ängel som besökte er fru då på natten? Josef: - Alltså, det är inte viktigt. Det var budskapet att vi levde i fara. Polis: - Jag bara tänkte att när man har en vacker fru som ni, så kan såna karlar vara efterhängsna. Min fru var på en Finlandskryssning, och efteråt märkte jag att hon fick SMS men ville inte säga varifrån de kom. Ja, jag menar att man får ha koll. Josef: - Sm… eh, alltså. - Det var inte samma ängel. Polis: - Inte samma Ängel. Bra! Josef: - Och vi blev räddade. Polis: - Jag skulle inte vilja vara nån glädjedödare, men Herodes verkställde inte något blodbad i Betlehem. Josef: - Så har vi blivit informerade. Polis: - Läser ni inte tidningar? Författarna till evangelierna hittade på det där blodbadet. Ingen romsk historiker har nertecknat något liknande. Och de skrev ner till och med hovets skvaller. Jag läste en stor artikel om detta i Dagens Nyheter. Josef: - Vi läste det i en bok. Polis: - Måtte vara en gammal bok. Josef: - Snart två tusen år gammal. Polis: - Så går det till. Informationen föråldras fort nuförtiden. Josef: - Det verkar så. Synd bara. Polis: - Vad då? Josef: - I boken stod att ”gråt och stor klagan, Rakel gråter för sina barn”. Det stämde bra med Betlehem och oss, och sedan stod det att ”från Egypten kallar jag min son ”. Även det hade passat på oss. Polis: - Så man har liksom skrivit om er, i en bok! Josef: - Visst! Polis: - Och boken är publicerad? Josef: - Absolut. Den har sålt riktigt bra. Men … Polis: - Jå, vad! Josef: - Jag är inte mera så säker att den handlar om oss. Polis: - Det var ju tråkigt. Josef: - För i boken står det att ”han kommer att bli kallad nasarén” inte någon norrköpingsbo. Polis: - Fy Beelsebub! Josef: - Eller hur! Vi befinner oss tusentals dagsresor från Nasaret! Polis: - Men kanske ni flygs till Nasaret, när man har behandlat er ansökan. Josef: - Men i Judéen härskar Herodes son Arkelaur, och även han är skrämmande. Polis: - Ni har varit länge på resande fot! Josef: - Det är inte lätt att hålla koll på dagarna ute på havet. Men det känns som hur länge som helst. Jag misstänker att det är en av sonens gåvor, att vi liksom inte har åldrats nämnvärt under resans gång. Polis: - Att vara utomlands har ofta den verkan. Man känner sig upplivad och mer levande på något sätt. Men ni byter ledare ofta där borta hos er. Man hänger inte med alltid, även om vi har haft en hel del att göra med Mellanöstern på sistone. Men jag tror inte att Arkelaur är så tokig. Jag har läst att en föregångare till Herodes den Store, Aristoboulos, tröttnade rejält på sin mammas och bröders gnäll, om hur han skötte statsfinanserna, så att han begravde dem levande. Josef: - Jo, jag har hört om det, men … Polis: - Och kejsare Marcus Antonius lät halshuggas hela den judiska ambassaden. Så där bara! Josef: - Jo jo, nog låter det mycket värre. Fast man har förespått en del tråkigheter åt vår förstfödde. Polis: - Äsch, gamla käringar pratar och vill alltid att det ska vara värre nu än förr. Aldrig har man levt så fina tider som nu. Och här i trygga Norden, här händer det inget. Josef: - Visst ja. Men det är ändå lite av en besvärlig situation. Polis: - Visst visst, vi kollar vad vi kan göra. Kanske kan vi fixa fram ett tillfälligt uppehållstillstånd. Josef: -Vågar man hoppas på det. Polis: - Vi får se. Men jag glömde ert yrke. Josef: - Snickare. Polis: - Aj aj! Inte lätt på byggbranschen. Kanske någon kurs först. Josef: - Immanuel kan läsa och skriva. Han har gått i bibelskola. Polis: - Inte Livets Ords bibelskola i Uppsala! Josef: - Nej nej! Templets. Polis: - Bra. Jag skriver. Templets bibelskola. Men hur kommer det sig att ni behärskar vårt språk så flytande. Josef: - Sonen igen. Han ger gåvan att tala olika språk åt de som han gillar. Polis: - Kunde ge åt min son. Han är precis på godkänd-nivån. Men jag hade en annan sak också. Vi har på polisdistriktet en lite fest. Jag tänkte att ni skulle kunna komma och hälsa på. Josef: - Det passar bra. Polis: - Och ni tar med Immanuel. Josef: - Jag vet inte. Om det blir sent! Polis: - Ibland blir det. Alltså om sonen kan förvandla vatten till vin så snitsigt, så borde han kunna fixa ett par hinkar vatten till starköl, femprocentigt skulle vara bra, lite IPA med kanske. Josef: - Alldeles säkert. Polis: - Utmärkt. Och sen fisken. Om det skulle finnas t.ex. fem painriche, en skål potatissallad och två laxar så skulle han kunna … Josef: - Fisk som fisk. Pojken tar hand om detta. Potatis har vi inte testat, men varför inte. Polis: - Men strålande. Sen har jag nog lite arbete åt er också om det skulle vara intressant. Staketet på vår altan mår inte nåt vidare bra. Och frun nämner det ganska ofta. Och sen de lägsta brädorna i garagedörren är ruttna. Josef: - Det ordnar vi. Jag kommer. Ni korsar bara era fingrar, tänker på Immanuel så hör han och återlämnar meddelandet. Polis: - Men så praktiskt! Josef: - Visst är det. När vi inte har en sån där telefon heller. Polis: - Och sen glömmer vi arbetsgivaravgifterna och annat sånt strunt. Josef: - Vilka då? Polis: - Heh heh! Vilka då! Det där gillar jag. Man tar seden dit man kommer. Ni kommer nog att klara er fint här min gode herr Josef. Josef: - Tack! Till imorgon då! Polis: - Till imorgon! Om pojken blir trött kan han ju gå hem lite tidigare. - Välkommen till Norrköping! Josef: - Tack! Känns redan som hemma.

Straffar

Om hur familjens gemensamma intressen och traditioner skapar närhet och god anda. I bästa fall. Och hur en man måste göra vad en man måste göra - och hålla ut. Och hur fotboll är större än livet - eller i alla fall någonting annat

8 minuten (Akta knorren!) Pappa: - Hagi snubblar igen. Fast tjänar man 4,5 miljoner om året och gratis pizza på det, så måste man kunna ramla vackert vid rätt tillfälle. Mamma: - Vad då pizza? Pappa: - Hans bror är pizzabagare i USA. Men de får inte ens smaka, nu, ingen passande mat för idrottsmän. Schwarz får gult. Skit också! Mamma: - Svär inte när barnen hör! Pappa: - Men fan han är inte med i semifinalen om … alltså om. Mamma: - Varför ser inte den där domaren nånting! Jäkla svartskalle! Precis som i hockeyfinalen i OS. Dotter: - Den där negern höll på Kanada hela tiden. Det var fel. Eller hur mamma? Son: - Pappa, är domarn en svartskalle? Pappa: - Sebbe, säg inte så! Det är inte snällt. Son: - Men är han en sån där svartskalle? Mamma: - Den där tian är. Son: - Mamma, vad är en tia? Pappa: - En etta och en nolla på ryggen. Och Birgitta, lär inte pojken sånt. Sebbe, han är inte en svartskalle. De är inte svarta. Bara svarthåriga. En neger är en som kommer från Afrika. Dotter: - Som domaren i hockeyfinalen. Mamma: - Inte kom han från Afrika! Det hade varit nåt. En hockeydomare från Gambia! Dotter: - Varför får man inte säga svartskalle? Får man säga mockaöra? Pappa: - Kom igen Dahlin, nicka in den! I stolpen, fa… Höll i ärmen, linjemannen borde sett det där. Mockaöra, vad är det? Dotter: - I vår klass har vi såna. Samir, Babak och Michel. Pappa: - Säger vem? Dotter: - Anders. Pappa: - Hans pappa är en stolle. Sitter i föräldrarådet som jag. Vågar inte öppna munnen. Och bäst så. Lyssna inte på en sån Anders! Dotter: - Samir säger att vi är jävla småhoror. Pappa: - Brolins fot är lätt. Fyra torra veckor har gjort gott för karlen. Jag skulle egentligen vilja ta en liten brolinare. Dotter: - Vad är det? Pappa: - Gin och tonic. Nysvenska. Anna-Lena, vad sa du om Samir! Dotter: - Han sa att vi är … Pappa: - Jävla småhoror! Jag hörde. Jävla svartskalleunge. Jag ringer till fröken. Ingen vits att ringa till pappan. Han fattar i alla fall inte svenska, när det handlar om sånt. ”Inte prata svenska, vad”! Mamma: - Och du ringer också. Flickan är bara tio. De vet inget om sånt. Pappa: - Pojkarna eller! Mamma: - Inte de heller! Pappa: - Var inte du fjorton när du första gången … Mamma: - Det är fyra år dit. Minst. Och det angår inte svartskallarna. Och inte dig heller. Du själv vågade inte förrän du var sjutton. Pappa: - Säg inte svartskallar! Dotter: - Pappa, vad vågade du inte förrän du var sjutton? Pappa: - Ingenting. Ingesson. Vad gör karlen! Varför är hans ben olika par och sitter fast upp och ner i arslet. Till och med min farmor hade kunnat passa bollen till Jung. Son: - Hur svarta är svartskallar? Pappa: - Lite olika. Men säg inte … Son: - Är Dahlin svarskalle? Dotter: - Och Henke Larsson är också lite svart. Han är fin. Pappa: - Ja och nej. Alltså de är svenskar. Och de är bruna. Larsson kunde klippa sig. Halv meter rasta bort. Nu den där förbannade Hagi filmade igen. Frispark från tjugofem meter. Nu blåser det kallt. Akta knorren! Blaha! Över med en och en halv meter! Du kan stoppa din fot i… Mamma: - Tänk på barnen! Pappa: - Gör inte som jag gör, gör som jag säger! Så säger farfar alltid. Jag menar… 25 minuten (Kom igen Brolin!) Son: - Nappen! Pappa: - Men Sebbe, du har ju inte haft nappen på flera kvällar. Son: - Hur många fingrar kvällar har det gått? Pappa: - Först så här alla fingrar. Tio och sen fyra fingrar. Det blir fjorton. Du är som de stora pojkarna. De använder inte heller nån napp. Son: - Får jag låna din kniv imorgon? Pappa: - Inte den vassa. Mamma: - Inte den som pappa skar sig i tummen dan före julafton, när lasarettet var stängt, och vi fick åka till mammas kollega som hade steristrips hemma för vanliga plåster hjälpte inte, halv tio på kvällen. Och du luktade öl. Pappa: - Jag hade bara druckit två. Och jag fick ju order att fixa Anna-Lena en julgransfot. Nej Sebbe, inte den vassa. Du är inte så stor. Son: - Hur stor? Pappa: - Du är lagom stor, men inte tillräckligt stor. Son: - Pappa, jag vill sova nu. Pappa: - Gå du! Det är nåt med Andersson. En stor överraskning verkligen. Fast han borde vara bättre på huvudspelet. 194 som han är. Son: - Jag vill att du läser. Pappa: - Jag kan inte nu. Kan inte mamma? Mamma: - Jag är också trött. Pappa: - Gå till sängen och vänta! Pappa kommer snart. Kvarten kvar. Klockan är ju halv elva. Varför gick du inte och la dig tidigare! Dotter: - Sverige spelar. Heja Sverige! När spelar Finland pappa? Mamma: - Finland, visst! Pappa: - Fruntimmer skall tiga på fotbollsläktaren. Finland kom inte med den här gången. Mamma: - Heller. Pappa: - Men snälla! Det här är tillräckligt jobbigt ändå. Mamma: - Det är bara fotboll. Pappa: - Bara fotboll! Kvinnor! Dotter: - Pappa, Finland har vackra tröjor. Blått och vitt, eller hur! Pappa: - Visst, visst! Vissa fattar. Från barnens och de ammandes mun skall du sanningen höra. Blått och vitt är färgerna av friheten. Mamma: - Men inte av målen. Pappa: - Ojust. Finland har för mycket snö. Nilsson, helskotta, slå inte inlägg när du inte kan! Mamma: - Synd att du inte är med, du kan ju allt. Pappa: - Jätte roligt. Jag är finsk medborgare. Mamma: - Och ni finnar har snö. Pappa: - Och kyla. Ni svenskar vet ingenting om vintern. När jag var liten, fick man besöka utedasset i trettio graders kyla innan man gick till skolan. Det var nånting det. Inte satt man där med tidning och drog från knoppen när allt var klart. Inte. Det blev förresten häftiga pelare när allt frös under toan. Jag bodde ju i en skola och det var långt till toagolvet från sitthålet. Stort utrymme krävdes för allt vinterbajs från alla elever och lärare. Ibland fick man gå dit på senvintern och hugga ner en tvåmeters pelare, när den började killa rumpan. Mamma: - Och det gjorde du? Pappa: - Kanske inte jag, men så var det där i alla fall. I Finland. Son: - Farfar hade alltid snö. När vi var där, så nådde den till naveln. Pappa: - Minns du det! Det var över två år sen. Son: - Vi gjorde snöänglar. Anna-Lena berättade. Dotter: - Pappa, om man har mycket snö så får man starka ben. Har du starka ben? Mamma: - Pappa har smygmuskler, kära dotter, de syns inte. Pappa: - Men jag har snabba muskler. Mamma: - Jo, pappa är riktigt snabb. Ibland för snabb. Pappa: - Börja inte med det där nu igen! Vi kan ju träna oftare. Mamma: - Visst! Men vi kan använda lite mer tid till uppvärmningen. Dotter: - Pappa, om vi hade mycket snö skulle jag hoppa 3,50 i längd. Som Evelina. Mamma: - Hon är ju polack! Pappan springer snabbare än flickan längs löparbanan med kameran runt halsen. Larvig gubbe! Vad har han fått den där kameran ifrån. Socialen! Pappa: - Han kanske jobbar. Han har en fin Volvo 740. Mamma: - Hur kan han få behålla den! Rose-Marie fick sälja sin bil, när hon blev arbetslös. Pappa: - Om han nu är arbetslös, har han inte en ny Volvo. Mamma: - Ha! Vi har en sommarvikarie från Iran. Pappa: - Lång väg till jobbet! Mamma: - Roligt! Hon kunde inte jobba på servicehuset på Profilen, då det var tre kilometer dit. För långt tyckte hon. ”Näsan rinner. Kan inte gå.” Och mannen hämtar från jobbet varje dag. Hon är allergisk, säger hon. Även om hon är det, så jobbet måste man ta, där man får det. Pappa: - Du kör ju bil. Kan det vara två kilometer till ditt … Mamma: - Jag har bråttom hem på kvällen. Och jag har gått. Och i Hårstorp har de satellitkanaler allihopa. Fast ingen jobbar. I Bosnien hade de inte ens tv. Pappa: - Det vet du. Du har ju besökt Jugoslavien. Med pojkvännen. Mamma: - Du själv var med ”Inga-Britt” under din första höst här. Pappa: - Inte en enda gång var jag nykter. Dessutom när dina landsmän – eller landsmaninnor upptäckte att jag var från Finland, så fick de bråttom till toan allihopa efter första dansen. Sen när jag hade lärt mig språket, hade jag dugt, men då hade jag redan dig, älskling. Man fick vara nöjd med det man fick. Eller vara utan. Dessutom är jag en man, och du är en kvinna. Och kvinnorna behöver bara visa lite smalben vid ytterdörren, och genast står det en kö karlar där. Och dessutom är det fjorton år sen. Mamma: - Hon kom till firman en gång och sa att du hade så små händer, när hon hade hört att vi hade börjat träffas. Pappa: - Brolin förbarma över mig! 39 minuten (Försiktigt Ravelli!) Son: - Jag vill inte dö! Pappa: - Sverige hade behövt ett snabbt mål. Sebbe, du ska inte alls dö! Vad är det nu? Son: - Jag vill inte! Farmor dog. Pappa: - Gamla människor dör. Pappa: - Hon var inte gammal, men sjuk. Hon hade ont i magen. Son: - Jag hade ont i magen igår. Jag vill inte … Pappa: - Du svalde för mycket vatten, när du badade. Du måste lära dig att simma ovanför ytan. Son: - Melissa var liten och dog. Mamma: - Melissa var nyfödd eller nästan i alla fall. Mamma gick tretton dagar över. Det var också en tid. Alla ringde att har det inte hänt nåt. – Och allt förgäves. Son: - Vad gick du över mamma? Jag hoppade över ribban igår med pappa. Pappa: - Melissa dog i mammas mage. Mamma fick bakterier. Son: - Har jag bakterier? Pappa: - Klart du har. Alla har, men de är nyttiga … Son: - Jag vill inte ha bakterier! Jag vill inte dö! Mamma: - Alla bakterier är inte farliga. Son: - Jag vill inte bli ett skelett! Pappa: - Alla blir det. Om man inte blir bränd. Son: - Blir jag bränd! Det gör ont! Jag vill inte! Mamma: - Ingen blir bränd. Varför berättar du honom sånt? Pappa: - Sebbe, ingen blir bränd. Vad fick du den där skelettgrejen ifrån? Son: - Från spökboken. Pappa: - Jävla Mauri Kunnas! Vad i helvete måste han stoppa död och elände i barnböcker för! Han kunde bara vara rolig. Vad är de där för passningar! Om bara mäster Thern hade kunnat vara med! Han kan styra och ställa och mycket mer. Utan honom hade svenskarna fått svettas för Norges skull, för vi hade åkt ut. Mamma: - Vi! Pappa: - Ja, vi, för nu är ”vi” vi, alltså jag är ”vi” eller ingår i ”vi”, nåt sånt. Och Norges spel är inte mycket att svettas för. Tack och lov försvann torsklandets pojkar! Hemskare fotboll spelas inte. Nu är Thern skadad. Ve och skam och tandagnisslan. Sebbe du dör inte. Pappa dör först. Du blir stor. Du går till skolan. Spelar fotboll i en serie. Du får dobbskor och barn – och du tjafsar med dem, när du kollar på VM-finalen 2026. Och jag myser i soffhörnet. Du måste bli gammal först. Son: - Gamla dör. Pappa: - Det är lång tid dit. Pappa dör först. Son: - Pappa får inte dö! Jag blir ensam. Pappa: - Det blir du inte alls. Anna-Lena är med dig. Dotter: - Det är jag inte. Jag bor med min man och mina två barn. Inte bor det nån morbror hos oss. Kanske som barnvakt nån gång, när vi åker till Medelhavet för att slappna av lite. Ibland måste man komma från barnen och ägna tid åt förhållandet. Pappa: - Bra har du lärt flickan Birgitta! Son: - Pappa, kommer jag att få barn? Pappa: - Jag tror inte att du kommer att kunna undvika det. Hur som helst kommer du inte att bestämma över den saken. Det gör din tjej eller fru. Och jag önskar verkligen att du får barn. Nåt roligt måste jag ha. Jag kommer och hälsar på och säger att ni borde göra nåt med barnen. Och när det har gått en timme, säger jag att jag har mycket nu och drar. Mamma: - Antyder du nåt om mina föräldrar? Pappa: - Vad, naturligtvis inte. Pensionärer har så mycket att göra nuförtiden. Underbar räddning Ravelli! Du kan. Låt bara bli att rulla bollen bakom ryggen! Du tappar den i eget mål. Sebbe, du kommer inte att dö. Mamma: - Jag gillar inte hans ögon. Pappa: - Vad är det med Sebbes ögon? Mamma: - Ravellis. Konstig blick! Pappa: - ”Killer instinct”. Pappaherden vaktar och befaller sin flock. Mamma: - Väldigt högt. Måste man vara så gapig! Pappa: - Det går bra att skruva upp ljudet sa mannen till damen. Då blir det bra. Mamma: - Vad? Pappa: - I sängen, alltså. Mamma: - Äh, lägg av! Själv skrek du massor, när du spelade, och svor. Jag skämdes, när jag tittade på. Pappa: - Tittade på, vadå? Du har aldrig ens sett mig att göra mål. Mamma: - Gjorde du nåt då? Pappa: - O gode gode! Om jag gjorde! Ha! Men du visste jättebra hur alla barnvagnar bland publiken såg ut. Mamma: - Och! Ravellis föräldrar är från Österrike. Det märks. Så där tyskt, stelt, gapigt. Pappa: - I alla fall innanför straffområdet. Fast IFK Norrköpings målvakt är bättre. Tekniskt. Mamma: - Vad vet du om teknik! Tummen mitt i handen. Pappa: - Du har inte klagat på min teknik. Och den där tummen har även varit på andra ställen än mitt i handen. Och du tyckte det var trevligt. Mamma: - Barnen lyssnar. Låt bli! Jag har inte klagat, nej. Lite uppvärmning kanske. Pappa: - Tekniskt sätt är Norrköpings bättre, men schabblar till det ibland. Och ordentligt så. Som mot Öster i höstas. Det kan vara därför de inte riktigt litar på honom. Dotter: - Pappa, Sebbe sover. Pappa: - Sch! Nu är vi tysta. Han får sova lite till, sen bär jag in honom. 78 minuten (Ja – och nej!) Pappa: - Oj oj oj och voi voi voi! Sibelius, sauna och Strindberg! Gud vad bortgjorda de vart! Säkert Brolin som hade planerat den där. Vilken frispark! Undrar om Draculas arvingar hittar hem till hotellet efter den där luringen! Alla dragningars mor! Redan en klassiker till alla sportsändningar och söndagsmorgnars blä blä-program. Den duger i alla väder. Sverige är i semifinal mot Brasilien. Bättre än Tyskland. Deutschland unter alles! Ho ho ho, sa Disney-tomten! Hur mycket kvar? Elva och lite till. Och lite till är mycket. De ger ju övertid hur som helst nuförtiden. Och bara domaren vet hur mycket han lägger till. Det där är skumt. Mamma: - Nu hänger de läpp. Cykla inte nedför backen! Då ser ni inte framför er. Precis som på bb. Pappa: - Vad är det för läppar man hänger där! Mamma: - Där fanns en kvinna från Jugoslavien, och hon skrek som om man hade tagit livet av en. Som den där som rullar runt i gräset i bästa Hollywood-still. Man får ta det lite lugnt. Lagom är bäst. Men de är alltid som om man höll på med en filminspelning. Pappa: - Lugnt lugnt, sa Wessman, när frugan höll på med ett litet blow… Hur som helst. Bollen går runt och rumänerna med. Vad det smakar gott! Mot Brasilien! Finns det chanser! Visst fan! I gruppspelet spelade de lika, ett ett. Mamma: - Nu är de som väderkvarnar. En arm hit och en dit. Medelhavsmännen. Pappa: - Försök inte! Ni svenskar är inga ordentliga rasister. Kastar man en Molotov-cocktail, så hamnar den i husgrunden på en flyktingförläggning. Men stortysken kan. Eller kunde. Kärringar och ungar, allt gick åt. Mamma: - Och finnarna kan! Och hur ska de träna! Ni tar ju inte emot några flyktingar. Hundra per år kanske. Pappa: - Men inte har de där borta nån Dahlin eller Larsson heller. Om man blandade färgerna i kortleken, skulle det nog göra gott för hemlandet. En finne som jag hade suttit med på Finska föreningen då den första hösten här, sa till mig att kom till föreningen och spela lite kort nån gång. Vi kan ta en liten också och så. Jäkla stolle till karl! Jag sa att jag inte har tid och tar inte så mycket heller, nuförtiden. Mamma: - Och bättre så. Pappa: - Han sa att finskt sällskap inte duger, när man har fått en svensk kärring. Mamma: - Kärring! Pappa: - Fru. Jag tänkte säga att jag inte är intresserad av finska stollar heller. Mamma: - Rumänien får frispark. Hur mycket är det kvar? Pappa: - En minut! Nej, sånt här finns inte! Bara på tv. Hagi skjuter – i muren. Hä hä! Nej, men Raducioiu får bollen – i krysset. Ridå. Ett ett. Andra akten. Inte hade Karl den tolftes arvingar tillräckligt med rutin att bara spela bort de sista minuterna. Festens näst yngste gäng. Medelålder 25,4. Utan Ravelli 18. Heh! Mamma: - Nu mår Hagis kusin som en kung. Kolla, de visar honom i publiken, oljan rinner ner på pannan. Ser ut som en riktig strandraggare. Pappa: - Hans fru är svensk. - Du hade ju två jugoslaviska pojkvänner och ett tag flög du tätt till Rhodos. Mamma: - Men att gifta sig. Det är nåt helt annat. Den där hade fått tvätta sitt hår först av allt. Han ser faktiskt ganska bra ut. Pappa: - Förlängning. 113 minuten (Fenix Andersson) Pappa: - Schwarz fick rött. Thern är sjuk. Janne Eriksson, EM-hjälten, justerad och ut innan festen hann börja. Dahlin och Björklund sitter i avbytarbåset skadade. Önska kostar ingenting, men det kan väl inte gå. Och rumänerna sätter dit två turliga. Första precis i slutet och sen ett på förlängningen. Scheisse scheisse scheisse! Fast egentligen var det oväntat bra för Sverige att hamna bland de åtta bästa. Nilsson skärp dig! Mamma: - Är tvåan Nilsson! Snyggt hår. De skrev om honom i Hänt i veckan. Familjen flyttade hem från London, då treåringen inte pratade. Pappa: - Kastade bort ett fint kontrakt. Mamma: - Men nu pratar flickan. Pappa: - Där slängde han ett par miljoner från Sheffield Wednesday i sjön för att frun var lite nervös. Riktig arbetshäst, upp och ner på kanten. Det där sättet att spela back har nog ingen framtid i fotbollen. Och inte kan göra nåt avgörande. Kolla nu hur han igen skickar en lyra bakifrån mot straffpunkten! Det där kan inte leda till nåt annat än – MÅÅÅÅL! Inte sant! Oavgjort. Mamma: - Måste du skrika så! Pappa: - Jå men … drömmen lever. Dotter: - Pappa, jag går och lägger mig. Pappa: - Välsignade Andersson! Som Fenix i luften. Hur kan man hoppa så högt. Och en underbar passning från Nilsson. Han har ett öga för situationer. Och Anderssons nick är bara – gå du, jag spelar in, natti - så modigt. Att man vågar sätta huvet på bollen precis framför målvaktens nävar. Vad jag beundrar. Klassiker. Nu behöver man inte veva Edströms volley från VM 74 i tid och otid. En gata och en staty åt karlen, minst. Och plats på en seniorboende. Mamma: - Jag går på toa. Pappa: - Nervsvaga. Vågar inte titta. Gå och lägg er. Men en man måste hålla ut. Och göra vad en man måste göra. 120 minuten (Och drömmen överlevde) Pappa: - Ensam står mannen i ruinerna av sina nerver mot havets vågor. Nu gäller det för isbjörnarnas och björkarnas land. Straffar. Sverige börjar. Mild in i ringen först. Går lugnt och bestämt. Mannen som körde över Porto och PSV. Raska steg. Målvakten till höger – och bollen över. Nu blåser det kallt över Thors gårdar. Raducioiu, mannen från Milan. Sätter den förstås vid stolproten. Om jag kollade lite på text-TV: n. Flyktingarna från Rwanda återvänder. Heja FN! Nån har rymt från Kumla igen. En landsman månne. Gott om blåvita där sägs det. Nej fan, jag måste klara detta. Drick upp din kalk! Han nätade. 0–1. Perkele! Andersson i farten! Som skjuten ur en kanon. Je! Nu är det bara att välja mellan erbjudanden. Proffslivet väntar. 1–1. Hagi. Den där bastarden till Ceausescu missar väl aldrig. Skjut nu 4,5 miljoners mannen! Vad väntar du på! Såja. Klart. Platini, Sokrates, Waddle, Maradona missade men inte Hagi. Jäv … 1–2. Brolin. Vilken spelare han har varit. Kan hamna i all stars. Är lugn, plattar till gräset. Lite ojämnt där, en mikroskopisk tuva kanske. Iskalla nerver. Drar ut på det lite. Backar bara ett par steg. Som Sokrates 86. Går framåt, blicken i målvakten vars nerver håller inte. Han kastar sig till höger. Bollen till vänster. Har han kylarvätska i blodet! 2–2. Än lever drömmen. Korkad målvakt. Sura inte, vad gissade du för! Straffläggarnas knän twistar, så nervösa är de. Målvakten har allt att vinna. De andra har allt att förlora. Vilken duell! Släng dig i väggen OK Corral! Lupescu. En kanon! Och Ravelli till vänster igen. Stå still, gissa inte! 2–3. Ingesson. Hjälp! Är skorna i rätta fötter och knutna snyggt och rätt! Oftast skjuter han i tredje våningen. Målvakten till vänster. Bollen till höger. Så behärskat. Det kan bli nåt av den där skogshuggaren. 3–3. Petrescu. Mamma: - Vem pratar du med där? Pappa: - Ingen. Med min självkänsla. Har du inte borstat tänderna? Petrescu i farten. Ravelli gissa inte, stå kvar! Han går till vänster igen! Och räddar! Birgitta, Strindberg, Lundell! Fortfarande 3–3. Vi är med. Köp lotter Ravelli! Vi hänger med sa flatlusen, när den fastnade i mustaschen! Nilsson. Hjälp igen! Han klantade mot Barcelona i semifinalen 87. Men okej. Den gamle måste ta ansvar. I krysset! Men herre Gud varför slå han inte inlägg så där! Suede quatro points. 4–3. Vi leder, mamma! Dumitrescu. Låt bli att filma nu! Även om det sitter en miljard i publiken. Och jag. Ravelli till vänster! Om du kunde se Gomorra och stelna till en saltstaty. Då hade du tagit den med pannan. 4–4. Larsson. Klipp ditt rasta! Tror inte han kan sjunga ens som Ruud Gullit. Snabba steg. Oh söte Bob Marley, bollen smeker stolproten! Måste ha -20 grader i fötterna. Han kan också lyckas nåt om bara hamnar i nån snäll liga. 5–4 till oss. Nudu rumäner. Himlen är snart inte oskyldigt blå. Bara svart. Nu går tåget. Nån präst har välsignat dem under hela turneringen. Fast han lär ha varit den enda prästen på barrikaderna under revolution, när Ceausescu fick svälja en halv liter av den egna medicinen. Spännande folk dessa svartklädda män. Belodedici. Har du spagettiknä! Borde ha. Lång sats. Riktig jäkla strut. Ravelli till vänster. Och pekar med hela handen bollen - UUUT. Ingvar Carlsson, Theodor Kallifatides och Röde Orm! Vinst! Spring nu pojkar och kramkalasa i en jättehög! Är detta sant eller bara en dröm skulle diktaren säga. Eller kanske dansbandssångaren. Underbar Ravelli! Dansa nu och skrik för en gångs skull av goda skäl! Halvvolt såja, lite show passar bra, när underbara ting inträffar. Bra gjort av en ålderman. Nu svimmade Hagis mamma säkert. Även i kvarten gick det åt lugnande så att det knastrade i munnen sa kvällstidningen. Hoppas att det inte var sista burken. Sch! Nu ska vi vara förstående. Inte slå den slagne. Jå då rumäner, nu är det bara att göra som ryssarna när de åkte ut. Sup er fulla, ta en bläcka, sänk er sorg i en hink av sprit så att strumporna rullar runt! Där ser man. Hårt arbete, mental styrka och att aldrig ge upp. Tre viktiga pelare i det här bygget. Och ingen pilsner åt Brolin. Vi är – eller Sveamammans pojkar är, i semifinal i fotbollens världsmästerskap Anno 1994. Världens största idrottsevenemang och Sverige är bättre än Tyskland, Spanien och England. Voj, voj voj, sa mumintrollet! Deutschland Deutschland vorbei alles. Country roads take you home. Jävla Ravelli! Gick han till vänster alla sex gånger! Varje skott, gjorde han det verkligen! Är karlen knäpp eller statistiker! Sverige är bland de fyra bästa för andra gången i historien. Silver 58. Men det är väl inte möjligt att bli … Nej inga såna tankar. Här och nu som Broberg skulle säga, bara vara glad. Aj aj nu är moster Eeva sur, hon gnäller att alltid vinner de där svenskarna. Som i hockeyfinalen där de låg under med två mål i slutet. Men vem bryr sig om hockey! Här pysslar vi med världens största och populäraste idrott, fotboll. Hurra män och kvinnor! Mamma: - Vad skriker du för? Du väcker barnen. Vet du vad klockan är? Pappa: - Sverige vann! Mamma: - Jaha. Pappa: - På straffar! Tänk! Vi är i semifinal! Mamma: - Visst. God natt! Pappa: - Natt! Födda med silversked i munnen! Svenskar är ett konstigt gäng. Om Finland hade kommit så här långt, så hade alla spelare fått en egen villa och staty och namnsdag. Minst. Men nu tror jag att det är dags för en stor brolinare eller två. Fast jag ska inte bli nån Maradona. Frid över hans dopingsvärden! Vad det är härligt att vara en skandinav. Om jag vore en svensk skulle jag kunna pressa fram en liten tår. Att detta är stort. Fotboll är livet – resten är bara detaljer. Amen! Skål och kippis!

Till Jordanien

Om hur tråkig uppfinning omskärelse är, och hur de jordanska galoscherna skulle passa för en man från Norden.

I read the news today oh boy Fru: - Måste du alltid läsa vid frukost? Räcker det inte att du får kaffe på slipsen även utan morgontidning? Herr: - Jag måste inte. Varför skulle jag! Men lyssna på det här! Fru: - Vad står det i tidningen nu! Att Nyman gjorde mål, men IFK förlorade fast de egentligen var bättre. Överbetalda divor, säger jag! Herr: - Inga kommentarer. Lyssna nu! ”Snart får alla barn vända sig mot Mecka”. Fru: - Säger vem! Herr: - Nån sverigedemokratisk dam. Fru: - Oj, en representant för folket. Ta tomat! Du ser blek ut. Herr: - Jag är alltid blek klockan sju på morgonen. Och jag blir om möjligt ännu blekare, när jag läser sånt här. Fru: - Måste du läsa vid frukost! Herr: - Och hon fortsätter. ” Om muslimerna inte tar skeden vackert i handen och gillar läget i landet, är det bara att dra hem”. Fru: - Lätt för henne att säga. Herr: - För att… Fru: - Hon är en kvinna. Herr: - Det är du med. Fru: - Har du nånsin tvivlat! Herr: - Inte det minsta. Fru: - Håll dig till saken då! Herr: - Som var - är. Fru: - Om denna representant för folket skulle råka bli en flykting, så skulle hon inte bli omskuren. Herr: - Inte! Fru: - Naturligtvis inte. Inte kvinnor, i alla fall inte i Jordanien. Herr: - Men män, men inte kvinnor. Ett par feminister borde flygas dit. Nån från ”fi”. Om det ska finnas lika med kvinnor överallt, så varför inte på operationsbordet. Vad är det för demokrati! Fru: - Jag erkänner att jag inte vet hur demokratiskt Jordanien är. Kung har de hur som helst och en vacker drottning. Men även en annan sak skulle kunna innebära överstigliga problem om till exempel vi två skulle behöva ta skeden vackert i handen i Jordanien. Herr: - Vilken sak då? Fru: - Att man måste ha strumpor utan hål och helst av samma sort. Herr: - Näe! Uppskattar de inte ”Rocka sockorna” på de breddgraderna? Fru: - Faktiskt inte! Jag skulle klara mig med mina nylonstrumpor men du skulle inte komma längre än inträdesprovet. Herr: - Varför kräver lagarna i landet såna orimligheter? Fru: - Inte lagarna, utom allmänna och osynliga förväntningar och krav som binder människobarnen tätare i sina nät än hudfärgen, religionen eller svärföräldrarna. Herr: - Och på svenska tack! Fru: - I Jordanien skulle jag och du – min omskurna man… Herr: - Mm… Fru: - …vara muslimer och behöva be på knäna och ta av skorna. Och rumpan och strumplästen skulle peka mot Lofoten. Herr: - Jag hoppas att vi inte råkar bli flyktingar! Fru: - Förhoppningsvis inte. Och speciellt inte du. Ta lite paprika med! Annars… Herr: - Ja! Hotar du! Fru: - Ha! Jag undrar hur de jordanska galoscherna ser ut! Herr: - Eller hur! Blir det fart på fötterna i regnigt väder eller skulle de passa alls! Fru: - Vem vet! Tack och lov regnar det inte särskilt ofta där. Herr: - Till vår lycka. I’d love to turn you on Fru: - Jag tänkte på en sak. Var hittade du tidningen? Jag hörde inte att du gick ut till brevlådan. Herr: - Under badkaret. Fru: - Vad är det för datum på den? Herr: - Maj 15. Fru: - Vilket år? Herr: - Det syns lite dåligt. Fru: - Får jag se! 2012 står det ju. Det är ditt jobb att städa under badkaret. Jag kan inte krypa där. Så, sätt igång! Herr: - Men jag ska jobba. Fru: - Ring att du är sen! Bilen startade inte eller nåt. Herr: - Det är juni. Fru: - Du kommer på nåt annars sover du i gillestugan. Herr: - Jå jå. Var är såpan? Fru: - Du är så fin. Men akta din slips! Herr: - Mm. Fru: - Jag tänkte på … Skulle du låta dig att bli omskuren för min skull? Om vi blev flyktingar och behövde skydd. Herr: - Aj! Fru: - Vad hände? Herr: - Jag slog huvudet i handfatet. Fru: - Svara! Herr: - Är det inte svårt att onanera utan förhud? Fru: - Behöver du? Herr: - Jag har verkligen bråttom. Fru: - Behöver du? Herr: - Ibland har du ont i huvudet eller nåt och sen är du oftare trött på kvällarna än när vi var unga… Fru: - Jaha. Herr: - Alltså jag menar. Fru: - Jag skulle kunna komma och lägga mig lite tidigare förstås. Herr: - Och vi skulle kunna prova på köksbordet och i badkaret. Fru: - Med din rygg! Dessutom har jag hört att de omskurna kan hålla på lite längre. Det skulle kunna vara en trevlig sidoeffekt. Herr: - Inte det där nu igen. Vem har sagt så? Fru: - Inger. Hon var på semestern i Turkiet i våras. Men håll dig till saken! Skulle du? Herr: - Varför inte. Det svider bara en gång som pappa brukar säga. Och du får ju orgasm i samlag. Fru: - I alla fall om det varar en stund. Du är härlig. Herr: - Färdig och sen. Jag går nu. Hej då! Fru: - Hej hej!

Titelbög

Om hur att flytta till ett nytt land kräver anpassning och inlärning av nya spelregler gällande homosexuella, titlar eller att tackla medspelare.

Nya och gamla sätt Annelie: - Forskningscentrum för de inhemska språken, FIS. Annelie Goodbar. God eftermiddag! Mikko: - Mikko Alatalo. Hej! Annelie: - Hur kan jag hjälpa er? Mikko: - Vad är en titelbög? Annelie: - Ordet används inte i vardagligt bruk i en alltför stor utsträckning. Får jag locka er att avslöja var eller hur ni råkade bekanta er med uttrycket? Mikko: - Det hör inte hit. Annelie: - Vem kan denne förutnämnda titelbög ha varit? Mikko: - Det hör hit ännu mindre. Annelie: - Alltså just ni själv personligen. Mikko: - Jå. Annelie: - Jag förstår. Och personen som använde uttrycket var… Mikko: - Alltså… Annelie: - Kvinnan som ni har en äktenskaplig relation med. Mikko: - Nu lämnar vi min fru utanför det här. Annelie: - Samtidigt som vi hjälper er genom att avslöja ordets innebörd, hjälper ni oss. Mikko: - Att jag kan hjälpa till i forskning. Kör! Annelie: - Vilka från vanlighet undvikande förhållanden föregick den här stunden? Mikko: - Jag sa att min bror har en ny flickvän och att hon är jurist. Annelie: - Jag förstår. Mikko: - Fint. Annelie: - Jag förstår er fru. Mikko: - Jaha. Men vad är en titelbög? Annelie: - En person som ställer sig överväldigat vördnadsfull mot folk som har titlar. Mikko: - Vad! Annelie: - Någon som gillar titlar. Mikko: - Vad! Annelie: - Tänkte precis utrycka samma pronomen. Mikko: - Mina kamrater i fotbollslaget. Annelie: - Vad om deras förehavanden? Mikko: - En märklig tanke! Annelie: - Var vänlig och underrätta mig om allt av betydelse gällande era iakttagelser! Mikko: - Mina kamrater ska försvara titeln. Annelie: - Vems? Mikko: - Sin egen. Lotorps IF: s. De vann den förra året i Brukscupen. Annelie: - Jag kollar. Titel: kan användas, man kan vara utan, kasta bort, efterlängta men inte försvara. Mikko: - Om man kan efterlängta borde man kunna vinna. Annelie: - Det logiska sambandet är uppenbart. Mikko: - Om man kan vinna kan man försvara. Annelie: - Vilket skulle bevisas. Och cupen. Den kan man efterlängta, vinna och försvara. Mikko: - Vinna ja, men inte efterlängta eller försvara. Annelie: - Hm! Intressant. Jag antecknar. Mikko: - Alltså den märkliga tanken. Mina spelkamrater vill försvara titeln, så det betyder att de gillar titlar. Och de är svenskar allihopa. Utom Hande Nurmio. Eller även han då han har gjort lumpen i Sverige och han hejar på AIK. Annelie: - Stockholms? Mikko: - Visst och han tillhör Black Army. Annelie: - En sverigefinsk afrikan? Mikko: - Nej vit som… vit. Black Army är AIK:s supportrar. De åker runt i matcherna och försöker hitta nån att slåss med. Annelie: - Lyckas de? Mikko: - För ofta. Men till exempel när vi hade match en söndag, så satt Hande finkan i Örebro, när han hade varit på en AIK match och roat sig med Black Army. Och han hade tvätten just den helgen, så det blev lite problematiskt. Fast det löste sig, fint när vi ringde hans mamma, och det var ju förstås hon som hade tvättat våra fotbollskläder. Så det var bara att hämta sa hon. Dessutom läste jag i tidningen att i IFK Norrköping har de en tradition att lägga nya spelare på marken och sen dra ner deras brallor, och sen går de ”gamla” och klappar dem på rumpan med handflatan. Och i svenska brottningslandslaget rakar man nybörjarna där nere. Annelie: - Med maskin eller med rakhyvel? Mikko: - Vad spelar det för nån roll. Och i vissa fall har man fotograferat dem. Och för mindre börjar man fundera hur allt är. Vi är ju i Sverige. Annelie: - Och hur är allt i Sverige? Mikko: - Det har man sagt även på den finska Tv: n. Hur svenskarna är. Annelie: - Har era lagkamrater klätt av er, klappat er på stjärten eller fotograferat er? Mikko: - Kanske i duschen. Annelie: - Klätt av er? Mikko: - Nej, men slagit med handduken och sagt att man inte behöver ta simmärken här. Annelie: - Jag litar på era spelkamraters iakttagelseförmåga. Men ni anser att det är troligt eller till och med sannolikt att… Mikko: - Visst! Är inte det glasklart? Annelie: - Att era kamrater det vill säga svenska män i allmänhet är orienterade i sin sexuella läggning mot det egna könet. Mikko: - I en hockeylandskamp i Helsingfors såg jag en skylt i publiken. Där stod det att Forsberg plus Sundin är lika med sant. Alltså svenskar är titelälskare, titelbögar. I ett fritt land Annelie: - Ursäkta mig men är ni bög? Mikko: - Det är jag väl. Annelie: - Väl. Antingen är ni eller inte. Mikko: - Då är jag det. Frun sa ju så. Annelie: - Men ni har en fru och kanske även barn! Mikko: - Får inte bögar ha fruar och barn? Annelie: - Fruar? Är ni muslim? Mikko: - Inte. Ingen rör min snopp om jag inte vill. Annelie: - Ursäkta? Mikko: - De är ju omskurna. Annelie: - Ah! Dessutom har många bögar familjer. Då kallas de bisexuella. Mikko: - Det är alldeles fel. Annelie: - Det kan uppfattas som lurendrejeri. Mikko: - Eller hur! Att en annan har sprungit efter kjolar hela sitt liv och åt dessa bisekster duger allt som går på två ben. Annelie: - Bisexuella. Mikko: - Precis. Det är helt fel. De har 100 procent bättre chans att hitta nån på krogen då allt på två ben duger. Men vet du hur man kan känna igen en sån där bög? Annelie: - Inte på något sätt. De har likadant utseende och likadana vanor som så kallade vanliga män. Mikko: - Har de mjäll och hemorrojder? Annelie: - Utan tvekan. Mikko: - Krånglar med deklarationen? Annelie: - Högst troligt. Mikko: - Får för tidiga utlösningar? Annelie: - Lika vanligt hos dem som hos sina heterosexuella bröder. Mikko: - Du vet mycket om bögar! Känner du många? Annelie: - Inte en enda. Men jag läser mycket. Mikko: - Tack förresten att du slutade prata så där konstigt. Med alla svåra ord. Jag fick nästan ont i huvet. Måste anstränga mig så. Annelie: - För all del. Yrkesskada. Mikko: - Sista frågan. Spelar bögarna fotboll? Annelie: - Jag svarar med en fråga. Är Finland ett bögfientligt land? Mikko: - Hur då? Annelie: - Jag tänkte på den där skylten på hockeymatchen. Mikko: - Det är ett fritt land. Annelie: - Allt kan betraktas bara i förhållande till något annat. Inte som ett eget fenomen. Mikko: - Nu börjar du igen. Annelie: - Förlåt. Men om en person är omgiven och uppvuxen inom ett visst tankesätt… Mikko: - Halo! Håll dig till saken! Annelie: - Och det var? Mikko: - Att Finland är ett fritt land. Annelie: - Fortfarande. Mikko: - Och det här är ett fritt land. Annelie: - Inom vissa begränsningar. Mikko: - Då skulle jag vilja vara en vänsterback. Annelie: - Ni vill skydda och begränsa motståndarens avsikter. Mikko: - Nu är du lite på gränsen igen. Men jag förstod. Jag vill spela vänsterback i ett lag som möter TV-laget. Annelie: - Vad är det? Mikko: - Kändisar som spelar jippo-matcher och samlar på så sätt pengar till nåt bra. Annelie: - Välgörenhet! Mikko: - Mest åt sig själv. För att de får sitt namn och kanske till och med bild i tidningen. Annelie: - Varför vill ni spela mot dem? Mikko: - Vänsteryttern är en politiker som har sagt att finnarna flyttade till Sverige för att leva på socialen. Annelie: - Verkligen? Mikko: - Inte bland de som jag känner. Även om det finns de som har ont i ryggen, nacken eller levern. Men inte oftare än svenskarna. Annelie: - Nu gissar jag att du tänker tackla den där politikern så han flyger till tredje raden på läktaren. Mikko: - Första raden räcker om det finns en löparbana. Tack och kiitos för gammalt! Annelie: - Jag skulle inte rekommendera. Mikko: - Det här är ett fritt land. Annelie: - Men ditt deltagande i matchen blir inte så långvarigt. Mikko: - Sant. Jag tror att jag börjar bara med att trampa honom på hälsenorna. Det gör jävligt ont. Och ramlar han så kan jag ramla på honom och landa med armbågen först på hans revben. Sen kan jag bygga på därifrån. Tack för tipset! Annelie: - Det var så lite så. Mikko: - Du, varför är det ett sånt ståhej om de där bögarna? Annelie: - Det är mest en karlgrej. Men kan det bero på att de har rumpsex. Och många män uppfattar det som motbjudande, som mottagande part. Mikko: - Absolut. Annelie: - Många kvinnor gör sånt. Mikko: - Gör de? Annelie: - Sannerligen. Mikko: - Kan det vara kul! Hur som helst så skulle jag aldrig våga fråga min fru. Men nu vet jag vad jag ska säga frun. Annelie: - Och jag är nyfiken. Mikko: - Att hon inte tror att jag är nån titelbög och bryr mig om folks utbildningar och sånt. Annelie: - Innan du berättar vill jag passa på och tacka att jag fick en inblick i den finska folksjälen! Mikko: - Var så god! Jag säger att brorsans flickvän är en lång, smal och storbröstad tjej med MVG i alla ämnen från gymnasiet. Annelie: - Lycka till! Mikko: - Tackar!

Yrkesvittne I

Om hur självförtroende och -kännedom ger riktning och fart åt nya yrkesval, och hur livstilssökandet är en viktig del av individens utveckling, och hur ingen är baron, när man föds.

En stek som passar alla Ordförande: - Innan vi börjar önskar jag välkomna vår gamle bekanting Kif Vååg. Jag skulle kunna tro att detta blir den nittionde gången vi träffas herr Vååg. Vååg: - Nittiosjätte, för att vara exakt herr ordförande. Ordförande: - Rätt. Ni håller på att bli eller kanske redan är en sorts yrkesvittne. Vååg: - Diplomvittnets bricka är i handsken efter följande fyra. Sen kommer jag känna mig som en baron. Ordförande: - Så ska det låta! Framåt människa framåt sa… hm, någon. Lagmännen och jag och säkerligen även vår fåtaliga publik är intresserade hur ni kom på det här yrkesvalet. Vååg: - Nå, man kan inte ständigt byta sina grejer och äta upp sina ord. Man måste följa en linje som själv har koll på. Annars har man en mindre eller större rispa i kappan inom ett par månader. En inkörningsperiod har detta varit. Jag håller just på att ta examen. Så fungerar världen. Det dyker upp en grej, växer starkare och fejdar bort, så att det kan dyka upp en annan grej. Nu är det ingen som lidar mig. Ordförande: - Ni startade karriären som en ficktjuv. Vååg: - Det var ett livsstilssökande. På sitt sätt strejt och ärligt. Jag diggade det först. För en egen firma trycker man alltid pedalen hårdare i botten. Saker och ting måste tas hand om, så att de ger största möjliga nytta. Farsan var holist. Och jag var springpojken. Jag fixade ärenden fint i paket. Farsan sänkte en sjuttifemma om dan. En skolpojkes budget tål inte såna utlägg, så jag bytte från slickepinneavdelningen till plånböcker. Med tiden gick det i tilt, men jag lärde mig gamet. Och fann mig på branschen. Ordförande: - Men resultatet kändes inte tillfredställande. Vååg: - Man måste hejda sig och vara ödmjuk. Till sist slängde farsan pinnarna i brunnen, flyttade sig till de vingutrustades molnförening. Alltid nåt. Man måste vara positiv. Man kör när ljudet låter rätt. Jag hade blivit van vid pengar. Det var en sån smågrabbars önskedröm. Brigitte Bardot, piporna av trä och karlarna av järn. Det viktigaste var kunna ta en titt under flickornas kjolar. Jag har försökt att värna om det så att det inte skulle gå sönder som det har hänt med alla andra. Jag försökte slå sönder hela poppissystemet. Det var en hemsk revolution. Och jag blev väl lite snurrig av det. Man var tvungen att ta risker. Jag var på den branschen. Så att handskarna brann och jag fick bekanta mig med tegelstensmatematik. Ordförande: - Ni satt inne åtta gånger enligt mina uppgifter. Vååg: - Slår man huvet i väggen tillräckligt många gånger, så lär man sig. - Kontinuitet är en bra sak. Man måste tro på sin egen linje. Man får föra fram sin grej på rätt sätt. Grejen ger näring åt sig själv, när du själv tar hand om portionerna. När du startar färden lugnt utan att rycka till, så får du en bra och jämn fart. Det fanns alla sorters agenter. Men de satt bara med en räkneapparat i handen. Egentligen var jag ingen Little Richard som ficktjuv. Jag misshandlade inte mina offer. Tack och lov fanns det alltid fulla. De nyktra kunde hiva en i kanvasen. Ganska otryggt egentligen. På det viset skulle jag inte rekommendera det åt gatornas nya james deans. Nå, jag ägnade tid åt mig själv, noterade saker och tog vara av kunskapen. Jag tänkte att om jag sköter detta ärligt, så på nåt sätt belönas jag. Jag fick en feeling att jag låter rånproggen vara. Även arbetstiderna var usla. När restaurangerna stängde, var det bara att dra ut på banan. Det kändes inte så skoj på längden. Jag behövde nåt nytt och få utmaningar. Ordförande: - Så ni blev en tjallare och gav tips åt polisen. Vååg: - En vuxen man orkar inte hålla på med snorungar. Det är så löst så löst. Jag lämnade månskenskneget åt de yngre. Satte en punkt på den proggen. Det fanns ingen vits med det mer. Jag tog det lugnt, stannade i stallet. Efter en lång färd måste man alltid vila. Jag började omvandla det gamla och stämma upp det nya. Jag hade sett alla hak. Jag kände alla dons för att inte nämna de små. Stora gäddor hade jag alltid undvikit och de små hade jag hållt från fångsten. Som tjallare rörde jag aldrig de grande. Det egna lilla livet är kärt. Och mört fångar man alltid i ryssjan. Det var bra laddning på det. Pengar ramlade in från polisen, men på något sätt de goda förhoppningarna upphörde. Huvudsakligen den psykiska sidan hamnade i renovering. Sen var det bara nedförsbacke. Jag tänkte ändå på sitt sätt gammaldags och när jag angav bekanta och kamrater och sen fick vara rädd för hämnd tappade jag nattsömnen. Jag var tvungen kasta all sorts kemi i tarmen och alla vet vad det leder till. Min fysik är känslig för allt utifrån kommande, både för piller och brännbollsklubbar. Även förtroendet hos kompisarna åkte ner i noll. Alltid fick man slåss om varenda jäkla grej. Fast att vara ensam det trivs jag med. Hemma eller på kåken är bra, alla sinnen och hjärnan funkar. Och svettningarna på nätterna! Jag tappade känslan i händerna, och överallt högg det och drog. Jag läste läkarspalter i tidningarna. Alla dessa bekanta grejer gick jag genom. Och vilket rättsligt skydd har en tjallare! De missnöjda poliserna drar en längs gränderna, när rånet inte dyker upp, fast man har lovat. Pensionen vet man inget om, då allt som kommer, kommer svart. Ordförande: - Och så sadlade ni om ännu en gång. Vååg: - Jag klurade och klurade. Jag hade varit där och där. Hur skulle jag kunna använda den och den grejen. Men jag tog det lugnt. Jag kollade hur vädret var och tänkte att när solen kommer fram igen, kan jag få igång hjulen, öppna dörrarna och ge gas. Man måste vässa tänderna. Om man hoppar på en ny grej direkt hinner tänderna aldrig bli vassare. De ramlar ur munnen. Folk kan inte uttrycka saker. Jag kan. Jag bestämde mig att där är startlinjen. Av rättsväsendet hade jag erfarenheter för tio poäng. Jag tänkte att jag erbjuder alla en stek som inte förstörs i händerna. Men det var en ganska ny lärdom för mig. Jag bestämde mig att leva i sanningen. Det passade även fysiken. Även magen funkade utan befallning. Det finns så mycket lögn. Dessutom vittrar folk falskheten. Jag läste till och med ett par böcker. Undersökte olika stilar. Från allt får du fler fjädrar i hatten. Bibeln hade jag checkat redan, när jag höll på att döda tid på kåken. Röde orm läste jag också. Där hände det saker. Action liksom som i bibeln. Jag satt på huk under trädet och begrundade att på rättsbranchen biter ett bra vittne alltid fint. Sen läste jag i tidningen att den lokala banken putsades av sina värdepapper. Jag tänkte att nu. Jag stack som en fågel från grenen, så lätt och så naturligt. Jag snurrade runt vid banken. Snackade med kassorna och närfolket. När jag hade kunskap i fickan, plingade jag till stationen och berättade att jag hade varit i närheten. Tre rättsdagar och dagpenningar gav det. Så att där sparkade jag igång den här proggen. Som munkarna Ordförande: - Jag lyckönskar er herr Vååg för valet av den smala vägen. Men skulle ni kunna berätta vilka är de viktigaste egenskaperna hos ett yrkesvittne? Vååg: - Jag skriker inte rakt efter frälsning mer. Det här är ett kall för mig. Det känns bra att ro grejen hem. Utan en bred känsla för branschen har man bara stenkulorna kvar i handsken. Superjumbon tar de andra hand om. Hororna, sutenörerna, små och stora höjdare, olika rättsväsenden och poliserna, allt måste vara bekant. Hur pengarna rör på sig, var och varför. Ödmjukheten måste man bevara, så att man kan lyssna på folk. Att man får dem att tala från hjärtat. Jag kan det. Allt måste checkas noggrant. Grejen måste flyta naturligt. Man får inte skapa onödig press på sin egen person eller på källan. Om du hukar dig på ringen och trycker ut skit med våld, är det inte bra. Man får inte klä sig som en lodis eller rocksnubbe utan mer som judarna. Värdigt och med stil. Kostym ger bäst succé. Domaren och lagmännen hänger med på ett helt annat sätt, när håret inte smutsar ner kragen. En dålig syn är ändå det allra viktigaste. Det regnar inte alltid eller solförmörkelsen fattar inte att dyka upp. Även i ljusan tid är grabbarna ute på jobb. Ordförande: - Skulle ni kunna utveckla ert påstående! Är inte en god belysning en grundförutsättning för noggrann observation? Vååg: - Inte för ett yrkesvittne. En man på branschen skärper sig alltid och vaktar sin tunga och vittnar aldrig falskt, så att det avkunnas en fällande dom. Ordförande: - Ni har alltså problem med synen? Vååg: - Vid rättegångar använder jag alltid glasögon. Jag är en vägvisare, och det diggas här och där. Man ska inte babbla om en tatuerad honey på rätt eller fel hand eller om ett ärr i baken. Okej kännetecken är till exempel mörkt halvlångt hår, täckjacka, relativt rak näsa, och tre dagars skägg. Om jag svär att någon är skyldig, förlorar jag mitt anseende. Jag har färdats i morgontofflor och skapat mig viss plats. Läget har lugnat sig, och folk har lärt sig att känna mig och vet vad jag är, varifrån jag kommer, och hur allt går till. Jag blir kontaktad såväl av pojkar och flickor från samhällets utkanter, som av lagens väktare. Folk vet att min linje är ordentlig och lång. Jag babblar inte eller spelar elvis eller schabblar. Förritiden förde jag hiskligt väsen men inte nu. Jag agerar klyftigt. Det är bara snorungar och de troende som tigger sig en omgång av brännbollsklubban. Ordförande: - Den här rättegången är ert nittiosjätte. Brukar inte rättens medlemmar undra varför ni så ofta är på plats? Vååg: - Trovärdighet heter det. Folk sprutar så mycket ketchup på allt att de inte mera vet hur riktigt käk smakar. Om någon annan sköter dina grejer – bra eller dåligt – så är det alltid något som fattas. Det där speciella försvinner från hela grejen. Jag gör allt själv och bara lever i sanningen. Det är ärligt. Ordförande: - Fint. Att vittna falskt står in särskilt högt i kurs här. Tack och lov är det till och med förbjudet i lagen. Men hur lyckas ni vara på så många ställen? Hur får ni alla era uppgifter? Vååg: - När polisen vill ha information flippar folk eller ungefär ropar efter hjälp. Jag väcker inga känslor för hat eller rädsla. Att besöka en rättegång orsakar dåliga vibbar i mångas nervsystem. Det är tufft första gången. Många sätter mig så som en ställföreträdare. Jag står inte där med öppen klaff. Dessutom fattar medlemmarna i rätten sina beslut om skyldighet ändå efter sitt eget huvud. Och alltid är det trevligare att beskåda ett lite bekantare fejs. Man behöver inte varje gång granska snubben. Kan man se en som vän eller vem i helskotta kan den där vara! Ofta hittar man inget där. Han är liksom ingen. Jag är. En åtskiljande uppfattning passar alltid rätten. Man får bra feelings när man upprättar något som inte är dikterat på för hand. Annars går saker och ting i stå. Sömnen kryper i lilla ögat och man saknar elden i den öppna spisen och tofflorna. Klart ligger jag före min tid. Det utvecklar sina egna svårigheter. Folk förstår inte. Men jag är tålmodig. Jag gör inget löst. Det finns garantier. Även om jag inte har dyra grejer och snurrar runt med en obefintlig budget, vet gänget att jag fixar kexen. Att du inte bara alltid byter ut dina grejer och käkar upp dina ord. Att du har en linje som du själv och andra kan vara säkra på. Det här är en vansinnigt häftig grej för alla inblandade. Alla vinner och rätten får sitt. Och jag en pension och andra sociala grejer. Ibland berättar småfåglarna till exempel om ett bankrån. Då blir alla sidor behjälpta, om jag i ett tidigt skede sitter på läktaren. Termosen och stolen är alltid redo i farstun. Jag har en fiskeryggsäck som enkelt blir en stol. På vintern har jag extrastrumpor alltid i väskan. Och nuförtiden när jag har fått snurr på ekonomin en telefon med internet. Så praktiskt. Jag ska installera polisradion i den. Undrar om det går! Vore fint annars. - Ser gör jag bara vad munkarna gör i sina kammare - och väntar. Och tiden bara flyger. Nog är det här systemet något skapt av änglar. Ordförande: - Tack herr Vååg! Vi har förstått att ert bidrag är oersättlig i allmänhet för det demokratiska samhället och i synnerhet för rättsväsendet. Ni hade nåt mer! Vååg: - Jag skulle bara säga till de yngre och varför inte även till de andra, att man inte behöver hjula hela livet, när man också kan göra volter. Tack! Ordförande: - Vi tackar er och nu kör vi igång den här sammanträdegrejen. Wiehe mot Afzelius, åklagare skjut ditt bästa skott och visa vad du går för. Första ronden!

Tv-doktorn I

Om hur vissa har talets gåva, och vissa, som Juice, hade en svärmor, som inte fick komma och röra saker, hur man nu än ville, och hur bakom en något sliten och skakig fasad kan finnas värdefulla skatter.

[Lite uttalsråd: Juice – Tänk på Louis (som Armstrong), fast håll den kort, inte Looi, kort, inget ´s´, fast med ´j´, joi, och sen tänk `hamburgare`, men istället för ´re` i slutet blir det `se`. joi + se = Juice. Klart!]

Monander: - God afton kära tittare och välkomna till Fråga doktorn. Våra kunniga och populära doktorer Frida Pjälterud-Glad och Kent Står-Pall väntar på frågor. Jag heter Rats Monander. Och där har vi vår första fråga. Hej, vad heter du?

Lisa: - Lisa. Kväll. Är det riktigt att en man i sån ålder kommer hem halv elva på kvällen!

Monander: - Jaha, vilken man!

Lisa: - Den här min kamrat då han är…

Monander: - Kamrat. Alltså din vän.

Lisa: - Han är inte någon vän, han är min kamrat, livskamrat.

Monander: - Där har vi det klart och frågan var.

Lisa: - Så han kommer från träningen sent på kvällen och är redan gammal, åttiotvå, och fortfarande är tränare i det där bollsparkandet och sedan…

Monander: - Vi frågar.

Lisa: - Det var ingen fråga, frågan är att han äter piller till Alzheimer och glömmer ibland, så borde han ta extra kalk, för tabletter får man inte knapra hur som helst efteråt.

Monander: - Den som frågar får ett svar.

Lisa: - Det var så här att det där glömmandet är liksom ett problem, så som alkoholen kan, så som Juisse skulle vara hos min son…

Monader: - Heter din man, kamrat, Juisse?

Lisa: - Klart inte Aarre-Kalevi heter han ju, och alltså Juisse var bestämt att han skulle komma till sonen, då där finns plats, men Annele, Juisse, ville inte, och att de har pengar till vånda, och de hade barnskötare till och med, när de kom till Nådendals badhotell, så på hotellet var de över natten och tre barn och Annele och barnskötare, och de hade träff med sonen, och sonen åkte sen och körde dem till Rymättylä, då Annele ville till Rymättylä.

Monander: - Ah, vi befinner oss i Åbo skärgård!

Lisa: - Klart, och hon hade som litet barn varit mycket där och ville se de platserna, och våran stuga, men jag var inte här hemma, så sonen sa sen, och kusinen sa också och ringde sonen sedan, att Annele sa så och inte ville ens erbjuda öl till maten, fick inte erbjudas, då Juissi hade varit torr, att det inte blir någonting sådant.

Monander: - Bråk, alltså. Alkoholen har ju den egenheten att…

Lisa: - Så sonen gav inte en droppe och så och ingen flaska, men sen och sonen sa att han aldrig hade trott, vilken man själv han är, då han var så lugn och saklig och allt och sonen hade så annan bild, när han hade nog sett den i en restaurang spelandes och supandes och sådant, att den var mycket lite sånt och pratade knappt något och pratade sakligt allt.

Monander: - Verkligen, men är frågan alltså om alkoho…

Lisa: - Och men det var den kärleken så varm och två barn var fortfarande små sedan också och den där fick och lyckades hålla den nykter och han fick och tog inget och han sa att andra tycker, när han är nykter, men att han mår inte bra, är inte bra, och sedan när den där Jussi, kusinens man, sa mig att Juissi sa att jo.

Monander: - Alltså Juice! Pratar vi om national ikonen, musikern, sångaren, låtskrivaren Juice Leskinen?

Lisa: - Jo jo klart och andra tycker att han är nykter och klar och han själv är och mår inte bra, och sedan så och kusinen gick sedan dit och tittade in, och där var det där huset och dit målades en änglabild dit utanför, och de målar, och jag kommer inte ihåg, vad den där grannen hade ropat därifrån någonting, så när Juisse och Annele hade målat den där änglabilden där på deras hus.

Monader: - Säkerligen det legendariska huset i Tammerfors i gamla klassiska arbetarkvarteren, som många författare och poeter har beskrivit under åren. Alltså de målade en ängel på husväggen! Med tanke på hans religionskritiska sånger…

Lisa: - Jo jo och kusinen sedan var och gick dit för att städa, när kusinen är att rummen ska vara i ordning, och den hade då den där fåtöljen och trasan på huvudet och gitarren så och en stor hög cigarettfimpar.

Monander: - Trasan, ah, en skarf. En klassisk bild av poeten, som…

Lisa: - Och hela golvet så här och ungarna kom hem och sen var så här kläderna över rummen, gick dit genom huset och de bara släppte dem dit och kusinen samlade bort och skulle de där tidningarna tänkt att plocka undan och den Juisse alltså sa att kom inte hit svärmor och rör hans saker och platser och sedan var han så och en gång blev Annele väldigt arg och körde ut honom och han försökte att liksom ville lugna ner henne, men Annele sa att inget har du här och kusinen och Jussi, hennes man, kom och hälsa på och undrade då den bara satt där i gungan i trädgården och nykter, men sa att frun är så arg och släpper mig inte till hemmet och Annele öppnade och sa att inte du, du kommer inte hit in och Juisse sa att vad bra, du pratar med mig redan första gången på tre dagar.

Monander: - Ja, sånt händer även i berömda familjer. Konstnärerna är ofta berömda för sin sinnesstämning, som inte alltid är så praktiskt eller realitetsgrundande och då kan…

Lisa: - Så när Annele hade bekantat sig med honom då år tillbaka, så hade han då också någon tjock bunt pengar fått och det var en stor hög dessa unga pojkar och flickor han tagit till restaurang för att äta och det här sa även vår morbror att den betalar och i Tammerfors var det riktigt så här och inte hade man några skattepengar betalat från dem.

Monader: - Möjligen STIM-pengar. Skatten på dem är typ 70 procent, om det ens räcker, för att…

Lisa: - Och pengar användes och brukades och det åts och dracks och betalades och två hundra hade man skulder.

Monander: - Mark säkert, det här hände ju på nittiotalet eller hur, två hundra tusen var mycket pengar då. Leskinen kunde ju skryta med sina pengar. En gång hade han fått böter för fortkörning och sa till polisen att räkna din egen årslön, jag får ju lika mycket i restskatt, och sen tar du och multipli…

Lisa: - Det vet jag att Annele fick hon allt i ordning och det betalades och sedan skulderna också men inte orkade och när hon började vänta på tösen, så kusinen var så förbannad, då en handikappad har man redan, och stora flickan från det första med, och i alla fall två gjorda ute i världen, som ska betalas, vad ska ni också och göra barn, att så Juisses svärmor eller det var mamma hade dött, fast hon levde fortfarande, då den hade i samma hus lägenhet som Juissi och flyttade dit och hon var dementerad, men hon var med Annele bra och Annele gick till den, och kusinen med gick dit och sedan den här kusinens man sa, då han var där i Rymättylä också, att svärsonen var så saklig kille och den hade svår sådan där rampfeber, när man skulle gå och framträda att var tvungen att få medicin.

Monander: - Medicin, jo.

Lisa: - Den var så hård den där rampfebern.

Monander: - Han var troligen en mycket motsägelsefull person.

Lisa: - Nog var han ganska präktig, alltså karaktären var, fast han hade inte haft något med mamman till den första frun att skaffa, så han även la henne till arvinge, och testamenterade henne en del, och han var ganska gammal, när han var med kusinens flicka och så, och sedan var det en händelse, när kusinen hade varit och arbetat på Valmets fabrik och arbetare söktes och den här flickan kom till henne, alltså till kusinen.

Monander: - Flickan?

Lisa: - Juisses flicka förstås, från första äktenskapet.

Monander: - Johanna, som Leskinens döpte sitt skivbolag efter!

Lisa: - Så och hon sa inte att hon är nuvarande svärmor och det var så och hon så klart pratade med den där flickan och den där flickan kom och sa att hela skolan för henne gick åt skogen och att hon behövde inte i skolan något göra, när hon var Juisses flicka och alla och mamma försökte, men den där mamman var inget ljushuve, fast vacker som en blomma och helt hejs vejs och så, och pappan var sådan så som att lite hemma, då han var hela Tammerfors egen gud, sådan idol den där Juissi var, så flickan gav kusinen en sådan bild att livet blir förstört förgäves, när pappa är berömd.

Monander: - Rikedom och berömmelse har inte alltid fört med sig positiva saker och för många arvingar har…

Lisa: - Hennes man, fast han hade skilt sig, gick ofta till Juissi.

Monander: - Kusinens man, hade de separerat?

Lisa: - Juissi hade, från kusinens flicka, och mycket och ofta gick, och han sa att Juissi är mycket känslig man och sedan gick det ytterligare så här, att lite före den där döden, och han skulle även nu gå dit, men den där Juisse sa att han var lite dålig, att kom först då och då, och sedan var han död redan, så han var med honom emellanåt där alldeles till slutet.

Och hon hade sällskap med Juisse och det var sådant gäng ungdomar alltid med. Att det var så, sa min morbror, det var den yngre av dem, att han trodde att de bara var sådana ungdomar från teatern, då Annele gjorde alla kläder till teatern, hela garderoben fin och så, och hon bodde med en man i Tavastehus, men inte gick det och när Annele träffade honom, hade han den där lägenheten, den där ståtliga, där nära Tammerfors arbetarteater och i lägenheten var de pojkar och kom och tränade och spelade och där var det allt och Annele väntade första barnet och att det snart var dags, så blev det tvångsinlösen på våningen och de skaffade sedan ett hus och lät lägenheten gå och den var på tre våningar och det skrevs så mycket fint om det, så min kusin sa att från övervåningen kom vatten till undervåningen och det pratades att det var ett miljon hus och tidningarna skrev och allt.

Monander: - Våningen?

Lisa: - Huset i Pispala förstås, dit de flyttade, och där var bassäng och allt och så smutsig var lägenheten att Annele var nervös, då det städades och när den kom till försäljning gick kusinen dit att tvätta den sedan för att annars fick man inget och Annele sa att det inte blir något pris, då den var så liten, men pris blev det ju sedan och när kusinen tvättade, så kom de så fina golv och parketter och allt blev så fint, när hon tvättade det, så min kusin, då de hade deras hus sålt och hade en lägenhet i ett alldeles nytt hus vid sjön och hennes man var i lasarettet, de lagade höften eller knäet eller någonting, och kusinen hade inte sagt något till sin man och hon fick liksom veta, vad banken krävde, vad de skulle den för, och den var enligt henne så präktig och fin att till det priset, att den såldes för en spottstyver, när det var den där tvångsinlösen och för deras hus hade man fått ett hutlöst pris och hon tänkte att de säljer sin egen lägenhet bort och köper den där Juisses med bankpriset och de får kvar rena pengar ett par hundra tusen på banken.

Monander: - Mark säkerligen.

Lisa: - Och hon gjorde så, hade nog kommit överens med Juissi om det, och har annons i tidningen att deras lägenhet är till försäljning och kusinens man i lasarettet läste i tidningen att deras lägenhet var till försäljning och det blev sedan ett litet krig, det blev det, men kusinen lindade mannen till rätta, när hon sa att vi får pengar på banken, sa hon till mig, att vi sitter inte i båten och jag har restaurang och systembolaget bredvid och biblioteket bredvid och ishallen bredvid, att bara leva som fint folk och teatern bredvid och allt så.

Monander: - Mycket typisk miljö för herr Leskinen, bara restaurangen fattades.

Lisa: - Nej jo, det fanns restauranger och pub-ställen och inte var det långt till Arbetsteatern eller långt till centrum! Och Aarre-Kalevi vill skicka en hälsning.

Monander: - Nå, vi har väl snuddat lite honom också, så det passar väl, lite kort.

Lisa: - Nej, han säger nu att han vill önska en bit – han kommer inte ihåg namnet på någon sång nu - men jag vet att han tycker om tango och var mycket duktig på dansandet och vi träffades på båten, när han hade blivit änkeman och han hade lite ledigt från det där boll sparkandet, så det var väl i oktober, för då slutar de och…

Monander: - Och hälsningen är framförd och vår tid är ute, som Uffe Lundell skulle uttrycka det, tack doktorerna och tack Lisa. Vi ses och hörs!

Ps. Om du vill, kan du ersätta ”Juice” med någon svensk artist, det kan kännas mer bekvämt. Ta någon som har spelat in ett par hundra låtar, turnerat i mängder, trivts fint i restauranglivet och haft tre fruar! Och då kommer Juice nästan kännas som en landsman. Det där med språk och landsgränser spelar inte så stor roll, folk är ändå rätt så lika, i alla fall i musikvärlden.

The Cover of ´Hänt i Veckan´

Om hur offentlighetens strålkastare värmer något oerhört och hur lätt det är att vänja sig vid dem, och vad till sist är viktigt i livet.

Polis: - Okej Reidar! Vad är det!

Reidar: - Jag är så full Micke. Du måste ta mig till polisstationen.

Polis: - Det tror inte jag är nödvändigt.

Reidar: - Men jag har cyklat full. Ni måste!

Polis: - Det måste vi inte alls. Vi kan skjutsa dig hem.

Reidar: - Nej nej! Till finkan.

Polis: - Jag tror inte du är så full.

Reidar: - Jättefull. Ser du, jag kan inte stå!

Polis: - Jag ser att du ligger på cykelvägen. Men har du tänkt på att gräsmattan bakom dig lutar sig häråt. Och när det regnar så rinner regnvattnet till cykelvägen.

Reidar: - Jag ser och jag förstår. Och?

Polis: - Folk rastar sina hundar på gräset och de plockar inte alltid upp bajset. Och det regnade för några timmar sen.

Reidar: - Nej! Jag ligger i bajsvatten.

Polis: - Vad fint du kan stå. Kvickt du kom upp.

Reidar: - Jag har bra reflexer. Men jag har cyklat full. Kolla, jag hoppar upp på cykeln. Ser du vad jag vinglar.

Polis: - Du är duktig. Det är inte lätt att svänga på den här smala cykelbanan.

Reidar: - Tack! Men nu har jag cyklat och jag är full. Kan vi åka nu? Jag fryser lite då jag blev blöt av asfalten.

Polis: - Förra gången vi tog med dig hade du 0,5 promille. Det är inget när man cyklar. Hur mycket har du druckit?

Reidar: - Den här vinflaskan. Du ser att den är tom.

Polis: - Det betyder inte att du har tömt den. Du kan ha tagit en klunk och hällt ut resten. Om jag nu går runt på gräsmattan bakom dig så tror jag att det kommer att lukta vin där.

Reidar: - Det tror jag med. Men jag kan inte dricka en hel flaska, jag blir illamående. Kan vi inte låtsas att jag är påverkad?

Polis: - Om du hade kört bil så hade det varit en annan sak.

Reidar: - Jag kan inte köra bil. Så jag har inte nån bil. Jag kunde låna pappas men det kan hända en olycka om jag skulle lyckas att få den i rullning. Och pappa skulle bli jättearg. Han har haft sin Datsun i över tjugo år. Och nu när han är pensionär så säger han att han inte har råd att köpa en nu.

Polis: - Datsun?

Reidar: - Datsun, ja.

Polis: - Okej! Du ska inte röra pappas – Datsun. Men vi kan inte ta dig in. Det vore slöseri av statens resurser. Kan inte du hitta på nåt annat?

Reidar: - Jag vill inte slå sönder nåt. Det är inte juste. Det kostar mer för bil- eller affärsägarna än vad jag får böter. Jag vet inte vad jag ska göra.

Polis: - Så de ringer inte mer!

Reidar: - Inte tidningarna, inte festarrangörerna och speciellt inte TV.

Polis: - Det var ju tråkigt. Så nu försöker du hamna i tidningen.

Reidar: - Den där nöjesmanagern Ballman sa att om man råkar klanta till det ska man fort ringa till tidningarna och berätta. Då tar de in det. Och sen bli det intervju och man kan ångra sig och be om förlåtelse. Så är man med i gamet igen. Och man blir inbjuden på fester och får vara med i roliga TV-program. Om man däremot väntar länge och det blir rättegång då är det för sent att be det svenska folket om förlåtelse. Sånt genomskådar de. En annan fiffig grej de gör är att om de vill göra nån till kändis så parar de ihop t.ex. en okänd tjej med nån berömd kille. Och sen går de till en kändisfest, filmpremiär eller nåt. Och sen kommer fotograferna och tar bilder och reportrarna frågar kändiskillen vem den vackra tjejen du har med dig är. Och då blir tjejen berömd och blir bjuden på fester och premiärer. - Och vet du vad det bästa är?

Polis: - Jag kan knappt vänta.

Reidar: - Man behöver inte kunna nåt. Det räcker om tjejen är snygg. Fast det är inte lika lätt för killar. Fast även där hjälper det om man är snygg.

Polis: - Så all publicity is good publicity.

Reidar: - Vad!

Polis: - Att all publicitet är bra publicitet.

Reidar: - Vad?

Polis: - Att skit samma varför man pratar om dig, bara man pratar. För snart har man glömt varför du var med i tidningarna. Man bara kommer ihåg att du är känd.

Reidar: - Precis så!

Polis: - Men du har haft ett eget program. Du är känd.

Reidar: - Men det sista gjordes för två år sen och nu är jag desperat.

Polis: - Jag förstår inte. Du har ett jobb som du trivs med.

Reidar: - Jag älskar min truck. Den är nästan som en vän.

Polis: - Lyssna nu! Om du går ut på stan, känner inte folk dig!

Reidar: - Jo.

Polis: - Om du går på krogen, bjuder inte folk på dricka.

Reidar: - Hela tiden. Och klappar på ryggen. Fast jag dricker bara Coca-cola men tredjedel Fanta i.

Polis: - En tredjedel?

Reidar: - Bästa blandningen. Jag har testat. Och lite is.

Polis: - Okej. Men du ser, du är populär. Så varför ska du på de där festerna i Stockholm? Har du fått några vänner där? Nån som ringer eller ens mässar?

Reidar: - Ingen hör av sig. De vill bara hamna i bild med mig.

Polis: - Så!

Reidar: - Jag vet. Pappa och mamma säger så också. ”Reidar har du fått nån vän där borta?” Men man mår liksom bra när man ser sig själv i tidningen. Man är någon.

Polis: - Men du är allas vår Reidar, känd och omtyckt av alla i hela Norrköping. Och kommer att vara i all evighet. Se på Nordahl, Kindvall, gamla fotbollstjärnor och omtyckta av alla.

Reidar: - Nordahl är död.

Polis: - Du vet vad jag menar. Du kan vara en stor fisk i en liten damm. Inte en liten fisk i en stor damm.

Reidar: - Det låter fint.

Polis: - Det fanns en kejsare i gamla Rom en gång. Han hade dragit sig tillbaka och var som en pensionär. Men Rom behövde honom så de bad att han skulle rädda dem. Han tackade jag och var ett år eller nåt som en diktator. Han bestämde allt. Och sen när allt var fixat sa han att nu drar jag till min gård och fortsätter att odla äpplen. Och han drog. Och vet du att för det minns man honom nästan två tusen år senare.

Reidar: - Vad hette han då?

Polis: - Det kommer jag inte ihåg. Aurelius eller Constantinus eller nåt sånt.

Reidar: - Om man inte kommer ihåg hans namn så …

Polis: - Det var inte hans namn som var viktigt, det var hans sätt.

Reidar: - Så om folk om tjugo år undrar om det var nån Reidar i Norrköping som var berömd så kanske de inte kommer just ihåg att det var jag. Men de kommer ihåg hur fint jag lämnade scenen. Så att säga.

Polis: - Fint tänkt. Vill du höra en historia till?

Reidar: - Det börjar bli kallt. Men en kort.

Polis: - En känd norrköpingsbo kom hem från Stockholm och steg i taxin och sa ”kör mig hem”. Då körde taxichauffören honom till närmaste servicehus för senildementa. Då sa kändisen ”jag bor inte här”. Chauffören svarade att ”hit brukar jag alltid köra dom som inte vet sitt namn”. Du vill inte bli sån.

Reidar: - Nej. Du vet så mycket. Är du en sån där filosof?

Polis: - Jag är inte bara polis. Jag är gift också. Det är en bra skola att bli människa.

Reidar: - Men jag är så rädd för tjejer. Jag vet inte vad jag ska säga.

Polis: - Har du träffat nån?

Reidar: - En gång kom det en riktigt söt tjej och började prata med mig. Och jag fick följa henne hem. Hon var så mjuk och len. Men det gick väldigt fort för mig och jag skämdes. Jag ringde aldrig henne sen fast jag lovade.

Polis: - Man kan träna det där att det inte går så fort.

Reidar: - Kan man?

Polis: - Det är som straffar desto fler du slår desto bättre kan du det.

Reidar: - Jag gillar att skjuta straffar.

Polis: - Och det där med att prata. Tjejer brukar kunna prata bra. Säg bara att hon är så snygg så resten tar hon hand om. Ring henne!

Reidar: - Jag gör det. Och jag tror att jag ringer tidningen med och berättar att jag har kommit fram att jag ska lämna publis… kändisvärlden och leva som en vanlig människa. Och jag kan berätta vad jag har lärt mig. Att man inte får vänner och ingen hör av sig och att det blir för mycket läsk.

Polis: - Visst! Och prova lingondricka istället för din läskblandning! Man kan dricka mer av den utan att må illa. Och det ser ut som lingonvodka-drink. Min pappa drack alltid såna hemma. Fast om det var för att mamma inte skulle veta om det var vodka i det eller inte, vet jag inte.

Reidar: - Det visste hon. Mammor vet.

Polis: - Hur som helst på krogen ser det lite tuffare ut. Du säger bara i baren att de aldrig ska hälla sprit i drinkar som du bjuds på. Och den som betalar din drink kollar aldrig vad det kostar. Det gör man inte. Tar man kvittot så kastar man det.

Reidar: - Tack för tipset!

Polis: - Cykla hem nu till mamma och pappa!

Reidar: - Och imorgon ringer jag runt lite.

Polis: - Hej då!

Inspiration - Dr. Hook and the Medicine Show: The Cover of ´Rolling Stone´

I djurens värld:

Vävare

Vävare, på engelska weaver bird, är en speciell liten pippi, som är kanske den duktigaste bobyggaren av alla fåglar.

Afrikanska Fågelinstitutet har särstuderat fågelarten och kan konstatera att valet av bostaden och därmed valet av partnern går till på ett lite annorlunda sätt, ungefär så här.

Barbro: - Kolla Ann-Louise, vad fint Lasse har byggt bädden. Där kan det vara skönt att ”vila”.

Ann-Louise: - Alltså Barbro, så mycket vila blir det inte, kan jag lova. Jag har ju skaffat ungar med honom de två senaste åren, så jag vet. Panga panga, är det mest. Ungar är så himla viktiga för honom, och jag försökte säga att det brukar bli resultat med mindre, men lyssnar han, nähä. Han tror att kvantitet ger kvalitet. - Killar alltså!

Barbro: - Verkligen! – Hela tiden!

Ann-Louise: - Hjuh!

Barbro: - Så hur känner du dig inför en ny omgång med honom.

Ann-Louise: - Alltså, Lasse bygger väldigt stabila bon, och bäst så, som han håller på. Det vore väl nåt, om hela boet ramlade ner på marken mitt i… ja, du vet.

Barbro: - Det vore väl nåt för de andra att prata om.

Ann-Louise: - Och öppningen är lagom stor, eller liten eller nåt, så någon gökunge kommer inte att hamna härinne.

Barbro: - Ordentlig verkar han vara.

Ann-Louise: - Jo jo, i alla fall hårt arbetande för det mesta, både på det ena och det andra.

Barbro: - Mm! – Men om jag nu tolkar rätt, så känner du för lite omväxling i år.

Ann-Louise: - Förra året tittade jag faktiskt lite extra noggrant på Robbans lya.

Barbro: - Robert brukar smycka ordentligt med det ena och det andra och framför allt gillar han små glasbitar, fast för min smak är det lite för mycket glitter. Men han sjunger väldigt vackert. Lite finurligt får han till det.

Ann-Louise: - Jo, jag har hört det. Han är lite konstnärlig, tycker jag. Och Lasses sång är inte mycket att prata om. – Hur går den till nu, den han sjunger, speciellt när han fått i sig lite jäst äppelsaft. Den handlar om nån leksak han fick av sin farfar,

la la la la la la son,

ja, så hette han

en gång va han bara min

och vi älskade varann

- Ja, nåt sånt, inget som riktigt fastnar. - Blir liksom ingen hit, det kan jag lova. Tråkig som hela han, fast pålitlig.

Barbro: - Robert har en kul grej, hur gick den nu.

Det e ju öken

Fan det e öken

Jag tänkte: det blir väl bättre runt kröken

Men det var ännu mera öken

Ann-Louise: - Jo, den var kul! - Och tur att vi bor söder om Sahara - och slipper öken - heh heh!

Barbro: - Jo, heh, han är inte dum, Robert.

Ann-Louise: - Jag har inte kollat hans bo än.

Barbro: - Inte jag heller, men han brukar hålla på med färger en hel del.

Ann-Louise: - Jag tycker det är tjusigt med lite glitter, och med lite färger, sånt piggar upp vardagen. Och Lasse är nöjd med sitt gröna, och han har starka väggar och så, men en tjej önskar lite skönhet i sitt liv också. Och för Lasse är skönhet bygga bygga och panga panga.

Barbro: - Heh, mm!

Ann-Louise: - Fast det får jag erkänna att han har en imponerande näbb, så stark och han är så duktig på att knuta gräs till väggar.

Barbro: - Nu är jag inte så intresserad av om hans näbb är stark.

Ann-Louise: - Hjo! – Och mitt i livet är han, sju år.

Barbro: - Så pass!

Ann-Louise: - Så ett par kullar till hinner han med.

Barbro: - Det hoppas jag!

Ann-Louise: - Visste du att 6 av 100 killar hoppar i andra boen, när tjejerna inte har koll på dem.

Barbro: - Och Lasse då?

Ann-Louise: - Inte, vad jag vet. Ibland hade jag nästan önskat det.

Barbro: - Mm!

Ann-Louise: - Fast en sak fattar inte jag. Varför ska killarna förstöra bona på hösten, då de är så fina.

Barbro: - Killarna?

Ann-Louise: - Larva dig inte, bona förstås.

Barbro: - De vill bygga nytt varje vår, tror väl att med ett nytt - lite fräschare, lite med nya idéer - lyckas de locka till nån lite yngre, nån lite snyggare.

Ann-Louise: - Killar alltså. – Och sen en sak ska du veta, alltså, Lasse är lite förtjust i jästa äpplen. Och när boet är klart och jag på tjocken, då drar han ut med ”grabbarna”, som han säger, för att suga i sig lite jäst äpple, och sen kommer han hem, när det är mörkt, och flaxar och snubblar runt, och sen hör jag i mörkret: ”Sover du älskling”. Och jag kniper näbb, för jag kan det där, men tror du inte att det blir panga panga i alla fall, så fjädrarna yr. Och ännu värre är det dan efter, när han äntligen har vaknat, då får jag hämta mat, och han bara ligger där, och panga pang blir det, bara jag vänder ryggen till - det hjälper huvet, säger han. Och sen samma visa efter några dar.

Barbro: - Oj oj!

Ann-Louise: - Så nu när jag tänker efter, så tror jag går och kollar, vad Robban har byggt.

Barbro: - Fast en liten sak jag hörde. Kalla inte Robban Robban, han vill bli kallad Zero.

Ann-Louise: - Zero!

Barbro: - Jag vet inte, nån konstnärlig grej. Att tömma sig själv och börja ifrån noll.

Ann-Louise: - Han får heta, vad han vill. Inte skadar namnet mannen, om inte mannen skadar namnet. - Han är söt och finurlig i alla fall. – Och du Barbro, du kan stanna här, om du vill.

Barbro: - Är du säker? Helt säker?

Ann-Louise: - Jo jo, lite omväxling skadar inte.

Barbro: - Ann-Louise, du är bäst.

An-Louise: - Chirpy chirpy!

Barbro: - Cheep cheep!

Dom håller på

Vad ska man tro och tro och tro på här, när det nu är så här.

Polis: - Polisen i Norrköping! Jag heter Vilhelm.

Man: - Är det hos polisen?

Polis: - Ja, det här är hos polisen. Var det till polisen du ville ringa?

Man: - Ja, det är klart att jag ringer till polisen, om jag vill prata med polisen.

Polis: - Mycket logiskt. Så vad har du för ärende?

Man: - Jag har inget ärende hos er.

Polis: - Jag preciserar mig, varför ringde du polisen.

Man: - Dom håller på, därför.

Polis: - Dom? Kan du precisera dig lite där? Ungdomar, kanske, sitter i sina EPA-traktorer och spelar musik? Brukar vara en av de vanligaste orsakerna att man ringer till oss i Norrköping från Finspång så här sent på kvällen.

Man: - Vilka ungdomar?

Polis: - Ingen aning. Kanske några högstadieelever, som firar fredagskvällen i närheten av dig.

Man: - Jag har inte hört dem, än. De brukar dyka upp där på parkeringen vid Grosvads idrottsplats, ett par hundra meter från oss, och dra på sån där skitdunkadunka, jättehögt. Är de där nu?

Polis: - Ingen aning, jag sitter i Norrköping. Det är tre mil till dig i Finspång, hörs dåligt hit.

Man: - Jävligt roligt.

Polis: - Eller hur. Påminner om en busschaufför, som en gång, när jag åkte buss, sa till en yngre lady, som pratade väldigt högt i sin mobil, att om hon öppnade fönstret i bussen, så kunde nog kamraten kunna höra hennes röst ändå, och på det sättet kunde hon spara batteri.

Man: - Det finns inga fönster man kan öppna i en buss.

Polis: - Jag misstänker att chauffören var lite humoristiskt lagd.

Man: - Varför pratar vi om busschaufförer?

Polis: - Bra fråga, vad tycker du vi ska prata om!

Man: - Våra grannar.

Polis: - Och vad är det med dem?

Man: - De håller på.

Polis: - Och vad håller de på med? Jag avstår från gissningar den här gången.

Man: - De kopu… de håller på.

Polis: - OK. Då vill jag fråga, var håller de på?

Man: - På soffan, och golvet med, tror jag, fast jag ser inte så långt ner. Men soffan ser jag tydligt.

Polis: - Håller på. Får jag göra en liten gissning här?

Man: - Det går bra.

Polis: - Är det så att de älskar?

Man: - Ja, det sa jag ju, de kopu… ja, alltså.

Polis: - Nu kommer en följdfråga. Är de hemma hos sig? Inomhus?

Man: - Klart, vem har en soffa utomhus!

Polis: - Det har vi, frun ville ha en på altanen.

Man: - De är inne.

Polis: - Så vari ligger problemet?

Man: - Att jag kan se allt, vad de gör.

Polis: - Men du skulle kanske kunna titta åt ett annat håll, se på en film eller så.

Man: - Tänk om barn råkar se det där.

Polis: - Kan man se dem från gatan?

Man: - Nej.

Polis: - Ni ser dem typ från ert fönster?

Man: - Klart inte, de bor ju liksom ovan oss, på andra sidan gatan. – Men från taket ser jag tydligt.

Polis: - Så, för att jag ska ha det klart för mig, om du klättrar upp på taket, ser du in i grannens vardagsrum.

Man: - Ja. Tydligt, och jag har bevis. Jag har filmat dem.

Polis: - I sä fall skulle jag rekommendera att du inte på något sätt publicerar ert filmande, för att du inte ska behöva ha en liten sittning här hos oss.

Man: - Vad!

Polis: - Lägg inte filmerna på nätet, om du inte vill ha ordentliga böter.

Man: - Jag hade tänkt det, än så länge har jag bara visat frun. – Fast nu fattar jag inte. Janne Josefsson och de filmar ju i smyg andra, när de andra gör nåt de inte borde göra.

Polis: - Herr före detta journalist Josefsson har inte filmat något par, som älskar hemma. I alla fall har han inte visat det på någon tv-kanal.

Man: - Jaha, man får smygfilma folk, när de ljuger, men inte om de kopu…. Håller på.

Polis: - Nej, om de håller på hemma! – Och ett råd till. Du låter inte så pyr ung, och det är vinter och snö, och säkerligen rätt så halt på taket, livsfarligt skulle någon kunna säga, så vad säger din fru, när du klättrar upp på taket i mörkret.

Man: - Jag kan väl inte ligga där och filma under den ljusa årstiden, då syns ju jag. Och alla andra grannar skulle undra, vad det är för fel på mig.

Polis: - Troligtvis sant. – Och vad säger frun?

Man: - Att jag är dum i huvet, och att om jag inte slutar, så ringer hon polisen.

Polis: - Klok fru, men som tur hann du före henne.

Man: - Alltså!

Polis: - Får jag påminna dig om Bond-filosofin, om det skulle hjälpa?

Man: - Bond-filosofin, vad är det?

Polis: - Bond-filosofins första punkt. James Bond blir aldrig irriterad eller frustrerad.

Man: - Ja’a, när du säger det. Visst!

Polis: - I en film ramlar Bond ur ett flygplan utan fallskärm.

Man: - Jo, jag minns det! Oh, vad hette den!

Polis: - Inte så viktigt. Bond ramlar eller kanske knuffas ut, vad gör han då. Börjar han svära och hötta näven åt högre makter.

Man: - Nej, han tittar omkring! Finns det några andra, som råkar flyga där ute. Och visst, längre ner ser han en man, med fallskärm på ryggen. Han hade hoppat från Bonds plan, en skurk alltså.

Polis: - Och vad gör då James Bond, agent 007?

Man: - Han böjer överkroppen neråt, mot den andra mannen, sträcker ut vrister i en perfekt dykvinkel, och sätter igång jagandet.

Polis: - Bond är en man, som handlar, sitter inte och grubblar.

Man: - Så enligt Bond-filosofin skall jag inte bli irriterad och frustrerad för att den här vägen är stängd.

Polis: - Rätt.

Man: - Och jag ska inte heller försöka hitta nya sätt att göra grannarna uppmärksammade på sitt olämpliga beteende. T. ex. genom att kasta stenar på fönstret, när de… ja, håller på.

Polis: - Rätt.

Man: - Jag ska hitta en ny hobby, nya vägar, nya utmaningar.

Polis: - Rätt.

Man: - Det blir inte lätt.

Polis: - Ett tips kanske.

Man: - Ja tack!

Polis: - Fråga din fru, fru Bond!

Man: - Utmärkt idé! Hon kommer säkert på nånting.

Polis: - Helt säkert, om inte för annat än bara för att få dig ner från taket.

Man: - Tack!

Polisen: - God natt, herr Virtanen, Rågången 15, Finspång!

Man: - Hur visste du mitt namn och allt?

Polisen: - Mobilnumret. Gjorde en liten sökning.

Man: - Jaha, visst! - Niilo Virtanen-Bond, i hennes majestäts hemliga tjänst, agent 007 – näe, agent 00-07.

Polis: - Är vi klara?

Man: - Ja visst! Natt natt! – Maj neim is Bond, Niilo Virtanen-Bond.

Polis: - Natt!

Man: - Moonraker, med Roger Moore hette den! Hallå! – Nähä. – Maj neim is Bond, Niilo…

Den stora hemligheten

”Om hur Jakobs svärfar Tova under vigselceremonin klev in under baldakinen och lutade sig mot hans öra och anförtrodde honom vår tros hemlighet, då Jakob hade nått tillräcklig mognad för att invigas i den. Endast särskilt utvalda får den viskad i örat, efter att ha avlagt en ed om att aldrig yppa den för någon.” (Olga Tokarczuk: Jakobsböckerna s.922)

(Hemligheten var en enda mening, men efter ett halvt sekels ihärdiga studier i anglosaxisk skriftlig och muntlig tradition kan jag avslöja den. Fast den var inte en, den var flera. - JK)

Keep your eyes on the road, your hand upon the wheel, keep your eyes on the road, your hands upon the wheel, we're goin' to the Roadhouse, we're gonna have a real - good time.

Words are not the truth, but they do as well as they can.

There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.

Out of nine lives, I spent seven, now, how in the world do you get to Heaven, oh, you don't know the shape I'm in.

Business men, they drink my wine, plowmen dig my earth, none of them along the line know what any of it is worth.

Walk on through the wind, walk on through the rain, though your dreams be tossed and blown, walk on, walk on, with hope in your heart, and you'll never walk alone.

You’re trying to make sense now, and you know you once held the key, but that was the river, and this is the sea.

There are many here among us, who feel that life is but a joke, but you and I, we've been through that, and this is not our fate, so let us not talk falsely now, the hour is getting late.

You’ll never untangle the circumstances that brought you to this moment, so rise up now, embrace your destiny, your fate, and stand up and do your duty.

Whatever it is you might think you have, you have nothing to lose, through every dead and living thing, time runs like a fuse, and the fuse is burning, and the earth is turning.

If this is winter, then the spring must be on its way.

How many nights I prayed for this, to let my work begin, first we take Manhattan, then we take Berlin.

You can’t always get what you want, but if you try sometimes, you just might find, you get what you need.

There’s more to you than you know and the way you call it out is by challenging yourself voluntarily in as many directions as you manage.

We're gonna get to that place, where we really wanna go and we'll walk in the sun, but 'til then, tramps like us, baby, we were born to run.

I mean, what have you got to lose, you know, you come from nothing, you're going back to nothing, what have you lost, nothing, always look on the right side of life.

I've been aware of the time going by, they say, in the end, it's the wink of an eye, when the morning light comes streaming in, you'll get up and do it again, amen.

The night they drove old Dixie down, and the bells were ringing, the night they drove old Dixie down, and all the people were singing, they went, "Na, na, la, na, na, la".

Rock and roll can never die, there's more to the picture, than meets the eye, hey hey, my my.

Life is sad, life is a bust, all ya can do is do what you must, you do what you must do and ya do it well, I’ll do it for you, honey baby, can’t you tell.

Don't have much, but what I've got is yours except of course, my steel guitar, ha, 'cause I know you don't play, but I'll teach you one day, because I love ya.

Now, do you believe in rock 'n' roll, can music save your mortal soul, and can you teach me how to dance real slow?

Yeah, you really got me now, you got me so I don't know what I'm doin', now, oh yeah, you really got me now, you got me so I can't sleep at night, you really got me.

I will tune my spirit to the gentle sound, I want to hear the sound, of the waters lapping on a higher ground, of the children laughing.

Take a load off Fanny, take a load for free, take a load off Fanny, and… you put the load right on me!

I have seen old Israel's arid plain, it's magnificent, but so's Maine, dum-de-dum-de-dum-dum-da-dum-day, oh, New England.

And if you're goin' when the snowflakes storm, when the rivers freeze and summer ends, please see for me she has a coat so warm, to keep her from the howling wind.

Try imagining a place where it's always safe and warm, “come in”, she said, “I'll give ya shelter from the storm!”

Be-bop-a-Lula she's my baby.

There's nothing you can do that can't be done, nothing you can sing that can't be sung, nothing you can say, but you can learn how to play the game, it’s easy.

There’s no success like failure, and failure’s no success at all.

Hey wow wow yeah yeah wow wow, hey wow wow yeah yeah, claps your hands now, clap your hands now, if you wanna wanna.

Listen to the fiddler play, when he's playin' 'til the break of day, oh me, oh my, love that country pie!

(What's probably got you baffled more, is what this thing here is for, it's nothing, it's something I learned over in England.)

Lyrianalys: 4 bugg och en Coca-Cola

Hej lyrik-diggare!

Veckans dikt heter 4 bugg och en Coca-Cola och sjöngs på vinyl år 1987 av den nutida tv-personligheten L Engberg.

Och som vanligt ber jag att du inte blandar ihop lyrikerns sätt att uttrycka sig och sångerskan personlighet. Hon är bara en tolk.

Lyrikern börjar med att beskriva det så för svenskar alltid så aktuella ämnet, nämligen vädret.

Du som tycker att din dag är grå.

Sedan fortsätter hen att beskriva gravitationen.

Jorden snurrar sitt varv ändå.

Och nu, i ett mycket fiffigt drag, förmänskligas moderjord till en tänkande varelse.

Bryr sig inte så mycket om, vem som gick och kom.

Mycket humoristiskt, anser jag. Dock efter en något fatalistisk början lyfter lyrikern upp hoppet för oss – och inom oss. Vi har en port inom oss, kanske till och med flera portar, men var är nyckeln, kan man undra. – Vi som vandrar i ett av hundra miljoner solsystem i en avlägsen plats i vår galax, någonstans på utkanten av ett universum bestående av miljoner och miljoner galaxer, men vi får ändå veta att…

Varma vindar från längesen, spelar upp en refräng

Är detta nyckeln, utbrister den uppmärksamma läsaren! - Och här lyfts vi, nu kommer det något som förändrar tillvaron för oss, som vandrar i det gråa. Och även om vi kan anse att refrängens första mening…

Fyra bugg och en Coca-Cola

Spela freestyle med fräck musik

… är en ganska så platt mening, men – i en viss stund kan den vara en svindlande upplyftande mening.

Och här lite inom parentes måste jag bara kommentera lyrikerns ordval fräck musik och påminna dig kära läsare att det inte är L Engberg, som skulle – nödvändigtvis - ha älskat fräck musik, vad det nu kunde innebära, när hon var ung. Det är lyrikerns sätt att måla bilder för oss, med lätta penseldrag, om ungdomens – ibland påstått glada - dagar.

Så, poängen är att du tillåter dig själv att känna känslor, att du inte är rädd för dem. Till exempel, att dessa ord

Fyra bugg och en Coca-Cola, spela freestyle med fräck musik

som vi - oftast - har hört i L Engbergs tolkning, får vårt inre system att göra detta - att känna känslor - ganska automatiskt. Och en gång till, från en annan vinkel, att när vi hör dessa ord, lyfts vi tillbaka i tiden till något, som en gång i världen gav oss välbehag och som nu kan ge oss styrka. – Märk, bara ett par välvalda ord. - Många situationer i våra liv, lyder inte under den här logiken, men skulle kanske ändå kunna erbjuda frön i vår process att växa, om vi kunde möta situationerna med Fyra bugg och en Coca-Cola-ögon. – Upprepa nu de inledande, de upplyftande orden, som ett mantra:

Fyra bugg och en Coca-Cola

Tack! - Det här exemplet skulle kanske kunna ge dig en uppmuntran att ta tag i den stund, som för din del har varit upplyftande, och som du kan utkristallisera i dina egna ord, som är tillräckligt lätta att komma ihåg.

Ett par exempel från andra medmänniskor, ord som någon någon gång har sagt och nu lever sitt eget liv som ett upplyftande mantra:

Be bop a lula, she’s my baby. En riktigt mäktig besvärjelse.

Rock around the clock. Som lovprisar fysiska aktiviteter.

Baby we were born to run. Varje löpares egen favvo.

Always look on the bright side of life. Ja, vad ska man säga, vissla bara.

Och på det här viset kan du forma en reserv, dit du, av egen vilja, skulle kunna inrikta din uppmärksamhet i den stund, då du behöver en extra kick, vilket den energin, om du vänder dig mot den, skulle kunna erbjuda.

Säg så här, du kanske måste kunna vara på topp, bara så där. Kanske måste du stå inför andra människor och säga några ord eller att du måste genomföra ett kirurgiskt oerhört krävande ingrepp på en annan människas hjärna – eller att du måste prata med din partner om de där mycket välanvända strumporna, som igen, fast ett annat par, hittades under sängen, fast de egentligen skulle ha hamnat i tvättkorgen, men på något oförklarligt sätt – igen – hade tagit sin tillflykt under sängen.

Du kan ha alla sorters olika skäl att du en viss stund inte upplever att du är på topp. Du kan ha sovit dåligt, det kan finnas olika sorters saker som besvärar dig, det finns alla sorters olika skäl, som gör att en människa inte är sitt bästa jag, men trots allt kräver uppgiften att du ska vara på topp, även om det finns allt möjligt, som subjektivt för dig åt annat håll.

Så ett alternativt förslag inför en sådan stund skulle kunna vara, att du genom din vilja för dina tankar till något sådant, där du har varit på topp, och då får du ditt inre system mer intelligent igång gällande den aktuella situationen - och du upprepar de för dig viktiga, we are ready for take-off-orden – som till exempel, just här, just nu, skulle kunna vara

Fyra bugg och en Coca-Cola

Och därmed tack för idag!

Björneborgarnas marsch

Om hur tiderna förändras och vi med den. Dock finns det alltid plats för undantag.

Om hur eleven bör passera sin lärare, förr eller senare. Tyvärr sker detta ibland förr.

Elev: - Jari!

Lärare: - Ja, Alvin!

Elev: - Min ukki och mummi är från Finland.

Lärare: - Jag kunde nästan gissa det, då de kallas ukki och mummi.

Elev: - Det betyder morfar och mormor.

Lärare: - Och även farfar och farmor, som engelskan grandpa och grandma.

Elev: - Eller franskan grand-pére och grand-mére.

Lärare: - Just det, du läser franska nu.

Elev: - Jag ska studera på Sorbonne.

Lärare: - Det skulle inte förvåna mig, och det var kul att du visade dina kunskaper i finskan, men vi råkar ha matematik just nu. Och om du inte har nånting att göra…

Elev: - Jag har gjort alla uppgifter.

Lärare: - Så kan du jobba med bokens matteapp. – Eller så går du runt och pratar, som du brukar.

Elev: - Vitsigt. - Jag kan inte så mycket finska. Bara några ord. En som börjar med per-, och en som börjar med hel-, och en som…

Lärare: - Jag förstår. De elementära.

Elev: - Mamma använder dem ibland, när hon blir arg, eller om hon råkar slå tån i tröskeln eller så. Och sen kan jag makkara.

Lärare: - Korv. Praktiskt, när du är i Finland och hälsar på släkten. - Men nu ska jag hjälpa…

Elev: - Mamma drömde alltid om att kunna studera på Sorbonne, men av olika skäl, det betyder att jag kom, gjorde hon inte det. Så jag ska uppfylla hennes dröm.

Lärare: - Très bien.

Elev: - Pratar du franska?

Lärare: - Je suis un professeur.

Elev: - No no, vous étes un enseignat! ”Un professeur” är man om man jobbar på högstadiet eller högre. - Och uttalet får du träna.

Lärare: - Si si!

Elev: - Det där är italiano.

Lärare: - Bene bene! Grazie mille! Vamos!

Elev: - Det sista var spanska.

Lärare: - Värst vad du kan språk!

Elev: - Jag hör från de andra i klassen, till exempel från de, som läser spanska, och jag har bra minne. – Så ukki sa att Finland hade fått en ny president.

Lärare: - Göran Stubb, den andra tvåspråkiga presidenten som landet har haft. Den första var Carl Gustaf Mannerheim 44–46, läste jag någonstans. Fast jag undrar lite för de tre första presidenterna hade aningen svenskklingande namn, nämligen Ståhlberg, Relander och Svinhufvud.

Elev: - Svinhufvud!

Lärare: - Gammalt svenskt adelsnamn. - Mannerheim fick i alla fall bli president, alltså ryssarna godkände honom, för att de visste, vad han tyckte om den kommunistiska ryska regimen.

Elev: - Vad tyckte han om dem?

Lärare: - Snällt sagt, han tyckte inte om den.

Elev: - Och därför litade ryssarna på honom.

Lärare: - Ja, de visste, var de hade honom. - Och Stubb kan även flytande engelska och franska.

Elev: - För att han har studerat både i USA och på, just, Sorbonne. Jag googlade honom.

Lärare: - Och det är skönt, så slipper man höra rallyengelska, när presidenten råkar prata utrikiska.

Elev: - Vadå utrikiska?

Lärare: - Ett främmande språk. – Finska presidenter, och ministrar med för den delen, har inte varit så duktiga på främmande språk. Jag kommer ihåg att en gång på 70-talet, när jag gick i skolan…

Elev: - 1870-talet?

Lärare: - Very funny indeed! Jo, att den finska utrikesministern pratade i FN, och folk lyssnade på tolken, då de inte förstod, vad han sa. Förr i skolan hade ingen kommit på att nån kanske skulle till och med vilja prata engelska, så man bara läste och skrev engelska. - Och rallyengelska kommer från sättet, hur de finska rallyförarna pratar engelska. Ofta som det stavas.

Elev: - Så, ukki sa att när Stubb höll sitt första tal, betonade han att Finland var ett fredsälskande folk.

Lärare: - Det har Ryssland och Sovjet innan lärt Finland.

Elev: - Och, sen hade man spelat Björneborgarnas marsch vid ceremonin.

Lärare: - Den är mäktig, och det roliga är faktiskt att jag kommer från Björneborg, eller Pori som det heter på finska.

Elev: - Men ukki kan den finska texten.

Lärare: - Jag med, och melodin med, eller första versen i alla fall. Pojat kansan urhokkaan, mi Puolan, Lutzin, Leipzigin ja Narvan mailla verta vuoti, viel on…

Elev: - Nu kan du faktiskt sjunga Imse vimse spindel, och jag vet inte, om du kan texten.

Lärare: - Skulle jag fuska!

Elev: - Måste jag svara på det? - Men varför kan du den, i så fall?

Lärare: - Finland var ett annat land på den tiden, på 60- och 70-talet, 1900 alltså, och det var bara trettio år från andra världskriget, då Finland och Sovjet hade en liten landskamp, och Finland blev en god tvåa. I alla fall så sjöng vi den i skolan, när jag var i din ålder, typ i sexan.

Elev: - Men jag googlade och skrev ner den - på svenska.

Lärare: - Hur går den?

Elev: - Häftig text.

Söner av ett folk, som blött
På Narvas hed, på Polens sand, på Leipzigs slätter, Lützens kullar,
Än har Finlands kraft ej dött,
Än kan med oväns blod ett fält här färgas rött!
Bort, bort, vila, rast och fred!
En storm är lös, det ljungar eld och fältkanonens åska rullar;
Framåt, framåt led vid led!
På tappre män se tappre fäders andar ned.

Lärare: - Hoppas att det fredsälskande Finlands fredsälskande östra granne, jag menar farbror Putin, inte kan texten till Björneborgarnas marsch. På något språk.

Elev: - Det var det, som ukki sa också. – Och nu tror jag att vi har rast.

In i vassen

Jonny: - Tjenare grabbar, ni har börjat här på gymmet! Det är ju alltid kul med nåra nya ansikten.

Ung man 1: - Senare, senare!

Jonny: - Senare! – Ja ja, jag förstår.

Ung man 1: - Do fårstå.

Jonny: - Ja, klart jag förstår, va fan, alltså får jag visa, ni tränar underarmar, vad, då ska du använda det här tjocka repet, du sätter öglan där och sen rak i ryggen - och trycker rakt neråt. Så här, vad!

Ung man 1: - Jag kan pråva.

Jonny: - Visst. Bra du kan - och din kompis då!

Ung man 2: - La ilaha illa Allah (Jag kan det där.)

Ung man 1: - Wa Muhammad rasul Allah. (Var tyst, så blir vi av med honom!)

Jonny: - Vad sa han?

Ung man 1: - Han säga do visa bra. Han prata inte svenska.

Jonny: - Nähä! Men du kan, det är bra, vad. Sen grabbar, kom ihåg bara att köra benen också, så behöver ni inte gå i vassen, när ni visar er för brudarna på stranden, heh heh heh.

Ung man 1: - Vad är vassen?

Jonny: - Det är liksom högt gräs i sjön.

Ung man 1: - I sjån?

Jonny: - Jå, i sjön. I vattnet, vatten du vet, som man dricker.

Ung man 1: - Ja, jag dricka vatten. - Kniv kan vara vass.

Jonny: - Nej, eller jo visst, kniven kan vara vass, men det är inte samma vass. Kolla där ute, grönt gräs, gräsmattan, förstår du, och mycket vatten, sjö, ok! Där växer vass, högt, vad.

Ung man 1: - Ah, jag fårstå ”abu” på vårt språk. Man jår båt av vass i Siria många tosen år sedan.

Jonny: - Ja ja, vassbåtar, du är en vass grabb.

Ung man 1: - Jag är vass, som kniv?

Jonny: - Alltså, visst, du är vass, vad.

Ung man 1: - Men hor kan jar gå vass, jag fårstå inte!

Jonny: - Alltså du ska träna benen också, så du inte behöver gömma dina ben, när du har fin överkropp, alltså behöver inte gå i vassen, vad.

Ung man 2: - Salam aleikum (Är tjocka gubben färdig snart?)

Ung man 1: - Wa aleikum salam. (Tyst, och lär dig svenska!)

Jonny: - Vad sa han?

Ung man 1: - Att do är bra larare. – Vad betyda brodarna?

Jonny: - Brudarna. Tjejer, flickor, unga kvinnor.

Ung man 1: - Ah, vi ticka om brodarna, vad.

Jonny: - Tror jag! - Näh, nu måste jag köra på.

Ung man 1: - Åka bil? Åka hem, vad?

Jonny: - Alltså träna, så här, vet du med maskinerna. Alltså, ja, träna nu grabbar, så in i vassen, vad, och det är att bara att fråga sen!

Ung man 1: - Vi fråga, så in i vassen.

Ung man 2: - Bismillah!

Jonny: - Vad sa han?

Ung man 1: - Han säga hej då!

Jonny: - Bismillah grabbar!

Ung man 1: - Hej, vad!

Trappan till taket

Om hur världen inte alltid är en rättvis plats, och hur saker och ting kan lösas, bara man har rätt man (eller kvinna) på rätt plats.

Personal 1: - Nu ska Roger upp på taket igen.

Personal 2: - Och eleverna håller i stegen. Bra att de har nåt att göra.

Personal 1: - Det är väl inte barnarbete!

Personal 2: - Näe, de får inte betalt.

Personal 1: - Ser lite vingligt ut, när han klättrar.

Personal 2: - Menar du Rogers klättrande eller stegen?

Personal 1: - Både och. – Vad kan det vara, fem sex meter!

Personal 2: - Nåt sånt. Men han är van och har gjort det många gånger. Bondgård har han ju också, så han har säkert varit på ladugårdstaket ett antal gånger. Och det är mycket högre och med lutande tak, det där är ju platt. Ingen match för honom.

Personal 1: - Men han är inte purung mer.

Personal 2: - Åldern är bara en siffra, skulle han säga.

Personal 1: - Det är den inte alls, för det mesta är det två siffror, i alla fall i hans fall, en sexa och en nolla.

Personal 2: - Vad ska man göra, eleverna är så duktiga på att sparka bollar upp på taket.

Personal 1: - Det är de, istället för att sparka till varandra.

Personal 2: - Tänk om vi hade haft en trappa upp på taket! Då hade Roger inte behövt ta stegen.

Personal 1: - Men vi har ju en trappa, med högt stängsel runt omkring och allt, en trappa som vi inte kan använda, då det krävs en nyckel.

Personal 2: - Som Vallonbygden inte kan tänka sig att ge oss.

Personal 1: - Men om deras arbetare ska upp på taket, tar de trappan.

Personal 2: - Mycket orättvisor här i världen. Kommer du förresten ihåg, varför de byggde den där trappan?

Personal 1: - Var det inte för att Timon och Bergströms pojke, vad han nu hette, var uppe på taket och busade lite.

Personal 2: - Visst! - Axel hette han. - Men tyvärr lämnade familjen Bergström oss för Linköping.

Personal 1: - Linköping mår bra av lite utmaningar de med.

Personal 2: - Eller hur! - Och jädrans duktiga var grabbarna, när de lyckades klättra upp. -Stuprännorna kan användas på många olika sätt. - Sen passade de på att kasta stenar och kottar och grenar, och vad de nu hittade där uppe, på folk, som gick förbi, med glada rop som – ”ta hand om din hund gubbjävel” - och så.

Personal 1: - Just det. Men var inte det nåt med ventilationsapparaten också?

Personal 2: - Fiffiga som grabbarna var, så upptäckte de att om man stoppade in några lite kraftigare grenar in i ventilationstrumman, så lät det roligt. Så där som en ventilationsfläkt kan låta, när den hackar först och stannar sen.

Personal 1: - Vilket betydde att all ventilation stannade i hela skolan.

Personal 2: - Så kan det gå, när man inte gör saker barnsäkra.

Personal 1: - Vilket de sen gjorde genom att ta bort ett av våra inne förråd och flytta ventilationsapparaten dit. Men när de höll på med det, kunde de ju inte ta stegen upp på taket. Sånt kan ju vara farligt, finns väl regler och ordningar, vad en arbetare kan utsättas för, och då var de tvungna att bygga en fin och säker trappa upp till taket.

Personal 2: - Men de har antagligen bara en nyckel.

Personal 1: - Och vi har Roger.

Personal 2: - Kommer du ihåg, hur man fick pojkarna att sluta klättra upp dit?

Personal 1: - Fick de betala för skadegörelsen kanske?

Personal 2: - Nej, de där tjugo-trettio tusen betalade Vallonbygden själv! Men rektorn ringde föräldrarna att nästa gång de små liven är på taket, ringer man brandkåren, som kommer hit med sin fina kranbil och plockar ner grabbarna. Och räkningen för det, skickas hem.

Personal 1: - Duktigt av rektorn.

Personal 2: - Kolla, fem bollar har han fått ner! Heja Roger!

Personal 1: - Och vem ska hämta bollarna om några år, när Roger har blivit pensionär.

Personal 2: - Inte du eller jag i alla fall, då vi har hunnit sluta. Benny kanske, om fem år är han sextio. Vi kan väl inte offra nån av de yngre.

Personal 1: - Hur skulle det se ut!

Personal 2: - Men nu ringer det in. Det var den rasten.

Stå upp i skolan

Tänk om lärare behandlades som en ståuppare på jobbet.

Kollega 1: - Hej Jari, vad kul att du kom! (Vill hon låna pengar?)

Kollega 2: - Det kommer att vara så roligt, när du är med. (Ska hon till tandläkare och lämna mig ensam med ”dem”?)

Kollega 3: - Nu blir det bra när du är här. (Ska jag vikariera för någon?)

Klassen: - Je! Jari är här! (Har de lagt stift på min stol! Tuggummi kanske. Kludd säkert.)

Jag: - När jag gick hit idag, träffade jag en mamma här utanför. Hon skulle lämna sin dotter till ettan, tror jag. Det fick mig att tänka på, när jag var liten, då gick man själv till skolan.

Klassen: - Je!

(De försöker med det där gamla tricket att jag ska prata bort halva lektionen, så de slipper att jobba. - Jag kan det här.)

Jag: - Så jag sa ”hej”, för det är artigt.

Klassen: - Je! Good job! Artigt! Du är bäst! En till!

(Jo, jag vet nu, det är det de vill – tolvåringar - tror de att de kan lura mig.)

Jag: - Jag kommer ihåg, när jag gick i tvåan och ettorna skulle få en spruta, och det var en kille, som sprang i skogen, och vi efter, för vi var lite större.

Klassen: - Je! Och sen då! Berätta mer!

(Ni lurar inte mig. Jag är femtio år äldre. Ojdå, femtio år! I’m too old for this…)

Jag: - Ja, vi fångade honom och bar honom till sköterskan och var även snälla och höll fast honom, när han fick sin spruta.

Klassen: - Wow! Häftigt! Får vi också göra så?

Jag: - Aldrig i livet! (Eller vänta nu. Jag får inte släpa nån elev med mig - men kan jag be dem att göra det. Finns det ett kryphål här?)

Klassen: - Nån gång! Just a little! Bara på lågstadieungar!

Jag: - Nej! - Jaha, men nu ta du fram Workbook, och kapitel fem A var det visst!

Klassen: - En till! Jari Jari Jari! En gång till! One more time! Dacapo!

Jag: - Nice try, men det där går jag inte på!

Klassen: - Just one, please!

Jag: - Om ni nu snällt ber på engelska och därmed visar era fina färdigheter och att ni har haft en utomordentligt duktig engelskalärare.

Klassen: - Och trevlig.

Jag: - Men, alltså… kanske kanske, i sina bästa stunder.

Klassen: - Och alltid glad.

Jag: - Inte ljuga, vad har jag sagt om det! – Men ok en till då. När jag gick på motsvarande mellanstadiet, i nåt som då hette läroverk, dit man oftast gick från fyran, efter inträdesprov, så…

Klassen: - Je!

Jag: - Jag har inte kommit till nån poäng än. Var var jag?

Klassen: - På läroverket.

Jag: - Visst ja, alltså 800 pojkar, bara pojkar mellan tio och tjugo.

Flickorna: - Wow! Fortsätt!

Jag: - Så hade vi ingen egen bänk eller nåt skåp att ha grejerna i. Man fick bära alla böcker man behövde den dagen i sin ryggsäck. Tänk själv! Man hade kanske engelska, tyska, biologi, historia och så, och böcker och häften i alla ämnen, och sen…

Klassen: - Jari!

Jag: - Inte artigt att avbryta!

Klassen: - Nu är det rast. Je!

(Det måste vara roligt att vara en populär ståuppare, med alla applåder och hejarop. Fast undrar om någon, som har lyssnat på hen, precis när hen ska gå ut från scenen, säger något i stil med: "Tack Jari att du är min lärare!")

(Vi är varandras omgivning.)

Utflykt

Om hur man ibland måste jobba hårt med en pojkfröken, som inte kan/vill uppfatta, hur viktigt det är att man vill vandra med en viss person.

Lärare: - Nu lyssnar alla! När vi cyklar, vill jag ha ett led.

Elev H: - Jari, när vi sen går runt sjön, går vi i grupper.

Lärare: - Visst Hedda. - Och grupperna vet ni. Har alla hjälm?

Elev H: - Fröken! Öh, Jari! I vissa grupper är det fem, i vissa sex. Det är olika.

Lärare: - Det blev så, men det är ganska jämt. - Så, ingen cyklar förbi någon annan! Annars blir jag sur.

Elev H: - Jari, i en grupp finns det bara tre.

Lärare: - Varför då?

Elev H: - Jocke och Alice åker bil, och Ahmed är sjuk.

Lärare: - Jaha! Det var lustigt, alla från samma grupp. Men då blev det så. - Vem har inte hjälm? - Alla har, bra. - Ha inte för mycket saker i ryggsäcken, du måste ju bära den runt sjön!

Elev H: - Jari! Men om dom är bara tre, kan jag gå över, och då blir de fyra.

Lärare: - Du är så duktig på matte. - Och så omtänksam att du tänker på att en grupp inte ska vara så liten. Vem ska de prata med, om de bara är tre stycken!

Elev H: - Tack!

Lärare: - Okej! Gå du med dem då!

Elev H: - Jess!

Lärare: - Och sån tur att din bästis Ida är i den gruppen.

Elev H: - Eller hur!

Lärare: - Nu går vi. Om Hedda inte har nåt mer att säga.

Elev H: - Inget. Jag är glad.

Lärare: - Skönt! Nu går vi till cyklarna.

En gång fröken

Om hur en skolfröken kan ha svårt att se på hockey som vanligt folk.

Lärare 1: - Gissa, vad jag gjorde på lördagskväll?

Lärare 2: - Näe!

Lärare 1: - Jag tillbringade hela kvällen från klockan fem till nio i ishallen i Linköping.

Lärare 2: - Vad det en bra match?

Lärare 1: - Flera matcher. Och så där. Det var gubbhockey.

Lärare 2: - Jaha, inte LHC!

Lärare 1: - Jo, de var där också, några föredettor! Bland andra gubbar.

Lärare 2: - Det låter som att det inte enbart var ett nöje.

Lärare 1: - Först var det lite roligt att se vuxna karlar i min mans ålder leka ungdomar, men sen blev jag sur.

Lärare 2: - Spelade din man?

Lärare 1: - Nej, för Guds skull!

Lärare 2: - Så varför var du där?

Lärare 1: - Jag är hockeymorsa, du vet.

Lärare 2: - Just det, din dotter spelar hockey.

Lärare 1: - Och närmaste stället för oss från Kimstad är Linköping. Så jag och några andra föräldrar var där för att ta hand om sekretariatet. Vi får pengar till flickornas lag på det sättet.

Lärare 2: - Men!

Lärare 1: - Karlarna var inte kloka. De tror att de fortfarande är tjugofem år fysiskt. Men de ramlar och slår sig och tacklar tomma intet.

Lärare 2: - Borde inte det vara lite roligt och påminna om tidens tand?

Lärare 1: - Jo, men inne på den tredje timmen började det ta emot!

Lärare 2: - Okej.

Lärare 1: - Och droppen var att två började slåss. Precis framför oss.

Lärare 2: - Aj då!

Lärare 1: - De rev i varandra, ramlade på isen och försökte som överviktiga få till nån sorts gyttjebrottning. Domarna bara stod och tittade på, och då blev jag arg.

Lärare 2: - Och då kom fröken i dig fram och…

Lärare 1: - Och jag skrek.

Lärare 2: - Heh! Nu jag känner roligt komma!

Lärare 1: - Vad?

Lärare 2: - Jan Malmsjö härmade Arja Saijonmaa i Stjärnorna på slottet, en gång i världen. - Förlåt! Och du sa!

Lärare 1: - Jag skrek. Det var lite skämsigt efteråt, men jag blev så förbannad.

Lärare 2: - Vad sa du då?

Lärare 1: - Jag sade. Vuxna män och beter sig som ungar. Överviktiga nästan alla, och håret har ni börjat tappa, och ni skriker och svär, så det ekar i hela hallen, fast det sitter barn och ungdomar på läktaren. Era barn förmodligen, men det är de väl vana vid hemma. Ni klagar på domarna hela tiden. Döm själva då! Ni kan kasta skit på varandra, det gör ni ändå hela tiden. Varför ska domarna lyssna på sånt bara för att de råkar älska hockey? Om ni inte genast ställer er upp och marscherar i utvisningsbåset, går vi hem. Utan gnäll dessutom. Det finns många roligare sätt att tillbringa en lördagskväll än titta på er fara omkring och leta nån försvunnen ungdom. Sätt fart! Nu!

Lärare 2: - Och det sa du. Och förstås med en riktig fröken-röst.

Lärare 1: - Med allt jag hade inbringat mig på tjugo år.

Lärare 2: - Gick de?

Lärare 1: - Klart de gick, och tyst.

Lärare 2: - Underbart. En gång fröken, alltid fröken. - Ingen unge som råkade filma detta! - De sitter och fibblar på sina telefoner jämt.

Lärare 1: - Inte vad jag vet!

Lärare 2: - Håll koll på Youtube! Jag skulle bli mycket stolt över min kollega, om det dyker upp en snutt.

Lärare 1: - Youtube! Tror du!

Lärare 2: - Om det finns nån rättvisa, så ja.

Lärare 1: - Ojdå!

Toan

Om hur föräldrarnas oro alltid måste tas på allvar, oavsett om det sedan gäller magen eller näsan.

Lärare: - Du, jag fick ett samtal av pappa-Bernt!

Assistent: - Vad har jag gjort nu!

Lärare: - Han hänvisade till ”den där” Eva. Det borde vara du.

Assistent: - Jaha! Inte till ”den där människan” - Eva - i alla fall.

Lärare: - Så uttryckte han sig inte den här gången. Det känns att du börjar bygga en relation där. - Hur som helst så hade du på ett mycket otrevligt sätt läxat upp hans son.

Assistent: - Hade jag! - Ah, den där toaletten!

Lärare: - Exakt. Pojken har nämligen en besvärlig magsjukdom, som gör att han ofta måste besöka toaletten.

Assistent: - Och stanna en halvtimme!

Lärare: - Antagligen.

Assistent: - Han hade plåster på näsan, och det var det han pysslade med på toan, och första gången tog det säkert en halvtimma.

Lärare: - Och du?

Assistent: - Jag påpekade att det där plåstret kan jag fixa på plats på fem sekunder. Sen var det samma sak på nästa lektion, och nu stannade han nästan hela lektionen. Jag hade fullt upp med andra elever och missade det.

Lärare: - Han blev inlåst och kunde inte komma ut.

Assistent: - Det blev han inte alls. Mia satt i korridoren och jobbade med en elev, så hon hade hört, om nån bankade på dörren.

Lärare: - Han ville inte banka, men till sist lyckades han öppna dörren, och då blev han uppläxad av dig.

Assistent: - Garanterat. Han kastade bort en hel lektion för det där plåstret. Han har väl en finne, som han klämmer eller nåt. Så jag sa att nu är det färdig kissat för idag.

Lärare: - Du förstår väl att pappan inte kan acceptera ett sånt beteende av en vuxen, ett toaförbud, när man har en allvarlig mag-tarm-sjukdoms allergi.

Assistent: - Den har han på näsan.

Lärare: - Pappan?

Assistent: - Han med.

Lärare: - Så skulle du kunna ha vänligheten att informera pappan om sonens besvärliga näsa!

Assistent: - Med glädje.

Lärare: - Tack! Så jag slipper.

Assistent: - Jag går och ringer direkt.

Lärare: - Utmärkt.

Träd

Om hur stora träd har en gång varit små, tunna och osäkra om hur och vilket håll de ska växa.

Lärare 1: - Vet du, jag såg Timo igår. Kommer du ihåg honom?

Lärare 2: - Jo, nittifemma eller nåt! Vad hette han? - Mieto. - Jag kommer ihåg. Vadå!

Lärare 1: - Han spelade inomhusfotboll. Aluceum-cup, för herrar.

Lärare 2: - Och hur gick det för honom.

Lärare 1: - Riktigt bra. Han var duktig och hans lag vann. Stor och stark är han nu, orädd.

Lärare 2: - Kul för honom. Jag kommer ihåg att han alltid sparkade boll, när han kunde. Det var nog lite hans grej. Varför berättar du detta, jag är inte så fotbollsintresserad?

Lärare 1: - Jag vet. Men vet du, varför jag minns honom, bortsett från namnet!

Lärare 2: - För att en svensk mamma döper sin son till Timo är ovanligt.

Lärare 1: - Mammor har ibland en spännande smak för namn. I tyska fotbollslandslaget finns en Timo Werner.

Lärare 2: - Kanske finsk mamma!

Lärare 1: - Vet ej. - Men en del nordeuropeiska mammor, alltså på fastlandet så att säga, verkar gilla nordiska namn. I Holland finns det tusentals pojkar, ja unga män nuförtiden tror jag, som heter Jari.

Lärare 2: - Det var väl ett sammanträffande, att du kunde det. - Och det har säkert nåt med fotboll att göra.

Lärare 1: - Varför tänker du så?

Lärare 2: - För att de inte spelar så mycket hockey i Holland, så de skulle kunna döpa sina ungar efter några hockeyspelare.

Lärare 1: - Faktiskt sant och rätt, att de inte är så hockeyintresserade men älskar fotboll, och en av Ajax genom tiderna största stjärnor råkar heta Jari.

Lärare 2: - Ajax! Tvättmedelsföretag eller nåt?

Lärare 1: - En av världens mest berömda fotbollsföreningar, Ajax Amsterdam!

Lärare 2: - Och denne Jari råkar väl komma från Finland.

Lärare 1: - Yes dear Watson. Jari Litmanen, vald till Europas näst bästa spelare, jag tror det var 199...

Lärare 2: - Intressant.

Lärare 1: - Jag hör ironin. - Och förresten har ingen svensk fotbollsspelare blivit vald till etta eller tvåa i Europa.

Lärare 2: - Förresten, valdes inte en greve Lindholm till 1900-talets sjätte eller sjunde bästa spelare i världen.

Lärare 1: - Nisse Lidholm, mittfältsstrategen från Milan. - Är det sant? Hur vet du sånt?

Lärare 2: - Det kallas onödigt vetande, och sånt får man hos frissan, när man läser damtidningar. - Och varför råkar jag komma ihåg honom, jo, han blev greve, då frun var grevinna, och han var från Valdemarsvik.

Lärare 1: - Jag blev lite tagen. – Var var jag! – Jo, de flesta Timon är över sextio år gamla, i Finland alltså. Jag känner också en Toivo, som inte kan ett ord finska. Men hans mamma tyckte det lät så vackert, och ”toivo” betyder ”hopp”.

Lärare 2: - Det var fint.

Lärare 1: - Men Timo passar ihop med efternamnet, Mieto.

Lärare 2: - De har ärvt namnet. Kan ingen finska.

Lärare 1: - De finns ganska många Johanssons och Holmbergs och Forsténs i Finland med, och de kan ingen svenska.

Lärare 2: - Så bortsett från det?

Lärare 1: - Bortsett från det, så minns jag Timo från drama. Årskurs fyra, tror jag det var.

Lärare 2: - Visst! Nu kommer även jag ihåg. Han var ett träd, och sen nåt.

Lärare 1: - Han ville vara ett träd. Han ville inte säga nåt eller röra på sig. Han tyckte inte om att de andra tittade på honom.

Lärare 2: - Vilket är meningen, när man har gjort en pjäs.

Lärare 1: - Stämmer. Och där spelar han sitt träd, och efter två tre minuter är han på knäna. Först tänkte att det ingick i pjäsen, att trädet skulle ramla eller nåt. Men han låg kvar ihopkrupen, så då gick jag fram. De andra eleverna undrade, vad som hände. ”Vad är det Timo”, frågade jag. ”Jag kan inte, jag klarar det inte, när dom tittar på mig”, snyftade han.

Lärare 2: - Jag minns. Och han stod med ryggen mot publiken.

Lärare 1: - Men han kände på sig att de andra tittade.

Lärare 2: - Men han var ett bra träd.

Lärare 1: - Så länge det varade.

Lärare 2: - Inget är evigt.

Lärare 1: - Just det. Och nu är han som en ladugårdsdörr och kör över allt och alla.

Lärare 2: - Kul! Det är väl meningen i fotboll!

Lärare 1: - Roligt - och jag ska inte prata fotboll mer med dig.

Goda råd

Om hur ett kram kan vara ett uppmuntrande verktyg i läroprocessen.

Assistent: - Elvin, nu lägger du bort gummisuddet och slutar leka! Du har nu suttit där tjugo minuter med det och inte fått nånting gjort. Du kan leka med den hemma bäst du vill.

Elvin: - Fan! Du är dum! Jag orkar inte med engelska.

Timon: - Nu håller du käften och gör som Eva säger. Hon är inte dum, hon hjälper dig för du sitter ju bara där och drömmer. Glor på väggen och gör ingenting. Du är i skolan och ska jobba, och svär inte!

Elvin: - Men fan jag kan inte det där.

Assistent: - Vad är det du inte kan? Jag hjälper dig. Du ska läsa det där och svara på de här påståendena, om de är rätt eller fel. Har du öppnat ordlistan?

Elvin: - Men fan!

Timon: - Du bara klagar. Jobba för fan!

Assistent: - Och du Timon, nu har du lyssnat på Listening lessons snart en timme. Lägg undan datorn en stund och jobba lite med matte!

Timon: - Du är dum för fan! Jag gillar det här.

Assistent: - Jå, och du har blivit mycket bättre på att förstå talad engelska, men du kan inte sitta hela dan med det där.

Timon: - Men jävla helvete Eva!

Elvin: - Sluta svära och gör som hon säger!

Timon: - Och du håller käften! Annars…

Assistent: - Nu är ni tysta båda två, annars…

Timon och Elvin: - Annars…

Assistent: - Annars får ni varsin kram!

Elvin: - Jåå!

Timon: - Neej!

Pojkfröken

Om hur könstillhörigheten suddas ut även i skolans värld.

Elev: - Hej Katarina!

Lärare: - Hej!

Elev: - Jag ska börja i fyran i din skola nästa vecka.

Lärare: - Jag vet.

Elev: - Vad heter vår nya fröken?

Lärare: - Eh, han är inte en fröken! Han är en man.

Elev: - Jaha! - Vad heter då vår nya pojkfröken?

Lärare: - Han heter Jari.

Elev: - Det var ett konstigt namn.

Lärare: - Han är finsk.

Elev: - Jaha! En finsk pojkfröken.

Lärare: - Mm.

(Efter detta samtal tilltalades den manliga läraren ifråga som pojkfröken si så där tio år, tills han fick nya kollegor. Även ett par andra nya titlar uppfunnes, till exempel pojkrektor och flickrektor.)

Spasiba

Om hur uppriktighet är en användbar och ibland önskvärd förmåga, och hur det kan vara praktiskt att kunna några ord på ett främmande språk.

Elev: - Hur gammal är du?

Lärare: - Sextiofem i höst.

Elev: - Det trodde jag inte. Jag tänkte fyrtiofem.

Lärare: - Tack ska du ha!

Elev: - För om man är så gammal som du, ska man inte orka skrika så mycket.

Lärare: - A man’s got to do, what a man’s got to do.

Elev: - Jag kan det där. Det säger man i Ryssland också. En man måste göra, vad en man måste göra! Jag vet.

Lärare: - Du är duktig på engelska för att gå i fyran. Du gör dina glosor också. Den första i din familj.

Elev: - Du är också bra. Fast gammal.

Lärare: - Spasiba tavaritj!

Elev: - Lägg av! Du kan inte ryska.

Lärare: - Dasvidaniya!

Elev: - Hej då!

Arabies

Om hur man, på skoj förstås, kallar varandra med påhittiga uttryck, och varför pussgurka och sötnos inte är lämpliga skojnamn.

Lärare: - Du sa till mig i torsdags, när vi pratade att det var nånting med Hans.

Anad: - Hans?

Lärare: - Så sa du. Jag har anteckningar.

Anad: - Han brukar säga, vad heter det typ, arabies. När vi bråkar.

Lärare: - Hur ofta har det hänt?

Anad: - Jag vet inte. Inte så mycket. Det var mycket förr.

Lärare: - Förra veckan sa du att det finns några som mobbar dig. Vilka är de? Är Hans en av dem?

Anad: - Jå, faktiskt så!

Lärare: - Hur ofta händer detta?

Anad: - En gång i veckan, en gång per dag.

Lärare: - Är det någon annan än Hans?

Anad: - Andreas faktiskt och Felix.

Lärare: - Vad gör de?

Anad: - Andreas säger, faktiskt idag, sa han saker.

Lärare: - Du sa förra veckan att de har mobbat dig.

Anad: - Förra veckan var inte Hans. Det var Felix.

Lärare: - Vad gjorde han?

Anad: - Jag kommer speciellt inte ihåg från förra veckan. Men han håller på att retas, och jag vill inte det.

Lärare: - Hur retas han?

Anad: - Han ba ”a” nåt.

Lärare: - ”A”, nåt?

Anad: - Han säger fula ord, typ. Han sa en gång: Du har arabies.

Lärare: - Arabies? Är det det de säger?

Anad: - De snackar jättemycket om arabies.

Lärare: - Har Andreas sagt nåt sånt?

Anad: - Nej.

Lärare: - Har Felix sagt det?

Anad: - Han har sagt det till mig.

Lärare: - Och Hans har sagt det?

Anad: - Ja!

Lärare: - Vad gör Andreas då, som du är missnöjd med?

Anad: - Till exempel idag i Rinken, när vi sparkade boll där, att typ Felix ska vara inne med han. Bara för att jag ska åka ut. Han vill bara vara i lag med de bra. Han sa den suger, och den suger inte. Det är den han håller på och retas med.

Lärare: - Och han menar att du är en sån, som suger?

Anad: - Ja, typ!

Lärare: - När säger Felix nåt? I Rinken också?

Anad: - Nej! Ibland i klassrummet, ibland i korridoren, ibland i maten.

Lärare: - Inte på nåt speciellt ställe!

Anad: - Nej! Men när vi slutar skolan, tror han att jag kommer och ta honom och slå honom. Och sen efter skolan tror han att jag inte kan ta honom, för att jag inte ens har gjort nåt, så säger han arabies, och så springer han iväg. Säger fuck you, sånt ibland, och då springer han iväg hem. Han försöker bara, vad heter det, säger nånting och springer hem.

Lärare: - Okej! Nåt mer som du kommer på?

Anad: - Nej!

Lärare: - Jag kommer att prata med de andra nu. Sen vill jag att från och med nu berättar du direkt för en vuxen, om det händer nåt. Ute finns det alltid rastvakter, och i korridoren när ni går in och ut finns det personal. Det är också så här att du har varit inblandad i bråk i rinken förut. Du har blivit avstängd två gånger, en vecka.

Anad: - Tre gånger.

Lärare: - Mm. Om nånting händer i rinken eller annanstans, måste du berätta det direkt. Det är mycket lättare att reda ut saker och ting direkt. Du märkte själv att det var svårt att komma ihåg, vad som hade hänt förra veckan.

Anad: - Jå! Jag ska. Men Hans håller på mest av dem. Han säger snuskiga ord.

Lärare: - Till exempel?

Anad: - Att jag ska gå till nån och suga hans kuk.

Lärare: - Att du ska gå till nån annan och suga hans kuk.

Anad: - Nån annans.

Lärare: - Jag förstår. Nåt mer?

Anad: - Nej.

Lärare: - Då tycker jag att det räcker. Då går jag vidare och pratar med de andra. Tack att du berättade!

* * *

Och så vidare...

Pannkaka

Om hur ”Allah Akbar” kan leda till missförstånd, speciellt om man inte förstår arabiska, och hur det ibland kan kännas skönt att lägga sig på golvet, och hur för mycket pannkaka kan bli irriterande.

Lärare: - Vad var det som hände vid gympan igår?

Olle: - Jag vet inte. Jag såg bara Anad ligga på golvet i omklädningsrummet.

Lärare: - Men du vet inte, varför han gjorde det!

Olle: - Näe.

Lärare: - Vad hände sen då?

Olle: - Han bara låg där och sen gick han upp, och alla stod och kolla på’n.

Lärare: - Men det hade varit bråk!

Olle: - Jag vet, men jag kollade inte på bråket.

Lärare: - Du hade annat att göra.

Olle: - Jå.

Lärare: - Okej och tack!

* * *

Albert: - Jag stod där och väntade på Olle. Klädde om mig och så, och sen kom Anad och Felix, och sen kom nog Bert och Andreas, tror jag. Sen kommer jag bara ihåg att de började jaga varandra.

Lärare: - Ni gick in lite för tidigt. Det fanns ingen lärare eller assistent där?

Albert: - Nej!

Lärare: - Och då började de att jaga varandra?

Albert: - Och Olle och jag och Kevin stod där och väntade läraren i omklädningsrummet.

Lärare: - Det var bråk. Vet du nåt om det?

Albert: - Jag vet inte, hur det startade.

Lärare: - Vad det på lektionen sen? Eller var det före idrottsläraren kom?

Albert: - Det var före i omklädningsrummet, innan vi gick in, så sa nån nåt arabiskt ord till Anad.

Lärare: - Arabies?

Albert: - Nej, ett arabiskt ord.

Lärare: - Men han kan inte arabiska!

Albert: - Nej, men det är många, som säger det ordet ändå. Det betyder ”Gud är stor”, eller ”Gud är större”. Fast han uppfattade det kanske fel, och då började bråket.

Lärare: - Allah Akbar tror jag det heter. Men du såg inte mer sen?

Albert: - Jag såg att det gänget, Andreas och de sprang ut.

Lärare: - Andreas, Felix, Bert.

Albert: - Och Hans och Natanael, och sen såg jag att Anad tog tag i Natanaels fot, när han skulle iväg.

Lärare: - Är vi inne eller ute nu?

Albert: - Inne. De andra sprang ut. Men när de såg att Natanael var kvar där inne, så sprang de in igen. De andra kom för att hjälpa honom och drog i honom för att han kom loss. Sen började Anad kasta kepsar och skor på dem.

Lärare: - Okej! Ni var i omklädningsrummet, och de andra sprang dit, och Anad efter!

Albert: - Nej! Han var kvar inne och kastade grejer på dem. - Nej, han sprang inte efter dem! - Eller en gång sprang han. Sen sprang han in i gympasalen, fast man inte fick det, och sen kommer Natanael in från duschrummet eller från det andra stället. Man kan ju gå genom där, från det andra omklädningsrummet, och då ser Anad Natanael, och då springer han efter han.

Lärare: - Då måste de ha bråkat innan!

Albert: - Det var säkert det eller kanske. Jag vet inte. Sen gjorde Anad nåt grepp på Andreas runt halsen, och då sa Bert och Hans att släpp Andreas. Det sa Andreas också förstås, och sen fick de hjälpa han. Sen kommer jag inte ihåg mer.

Lärare: - Och fortfarande fanns det ingen lärare där?

Albert: - Nej, jag gick ut och tittade, och då kom han.

Lärare: - Vad det nåt bråk på lektionen sen?

Albert: - Nja, nej, det tycker jag inte. Det var inget bråk. Det var bara en vanlig lektion.

Lärare: - Okej! Tack ska du ha!

* * *

Och så vidare...

.Jari Kaukonen..Jari Kaukonen.

Granen