Dessa sidor innehåller något, som i Sverige heter lätt underhållning och sådant som i Finland kallas "a source of innocent merriment".
Jag vill också påpeka att följande herrpersoner har starkt påverkat mitt sätt att se på världen:
M. Python, H.F. Alfredsson,
T.I.R. Danielsson, C.I. Eriksson,
P.J. Salmenranta och F.V. Zappa.
Och det tackar jag dem för.
(Det har förstås även funnits ett par ladypersoner, som har lärt mig ett och annat. Men sådant pratar inte en gentleman om, och inte jag heller.)
Skolbok A (Det var inte jag) är ute nu.
Om du vill ha ett eget ex av den här mycket fina (och mestadels roliga) boken, swisha 100 kr till
0730-64 42 65 och skriv ditt namn och adress, och boken kommer på posten.
Podden
Grytgöl Igelfors Rejmyre
# 1 september 9
# 2 september 14
# 3 september 24
"Life's too short to be afraid."
R. PETER WILLIAMS
"I'm not scared of dying, I just don't want to."
R. PETER WILLIAMS
"I sit and talk to God, and he just laughs at my plans."
R. PETER WILLIAMS
"Man kan inte reta sig på allt."
B.M. WÅHLIN
"Livet blir inte alltid, som man tänkt sig."
P.J. SALMENRANTA
JAG KOMMER UT
Om hur de mikrosteg vi människor tar, får oss en vacker dag att stanna mitt i allt småjoggande och undra – hur hamnade jag här, hur kunde det bli så här, kunde det inte ha blivit, som det skulle, hur det nu skulle, eller - skulle det verkligen bara bli så här.
Det tog lång tid innan jag märkte några tecken. Jag bodde nitton år på landet en mil utanför Björneborg på finska västkusten, spelade fotboll och gick på Björneborgs Lyceum, ett läroverk med åtta hundra mindre eller/och mer vetgiriga pojkar. Inga tecken.
Efter militärtjänsten studerade jag till låg- och mellanstadielärare i Raumå, fyra mil hemifrån. Inga tecken syntes under dessa år, då jag kutade mellan föreläsningar och dansrestauranger.
Jag kom till Sverige och Finspång 1980, träffade min fru, fick barn och köpte hus. Inget.
Några pytte frön såddes kanske på 1990-talet, när Pentti Salmenranta, känd främst från bandet Blå Häst, och jag gjorde barnprogram först åt SR och sedan åt SVT, på det första inhemska språket, från finska håll sett. Några vuxenprogram fick vi också ihop åt SR:s Sisuradio. Och här upptäckte jag, att jag, enligt mig själv, kunde skriva någorlunda underhållande dialoger. Ett svagt tecken på någonting.
Någon gång runt 2010 råkade Pentti säga att ”Jari du borde sätta ihop dina dialoger till en bok”. Det skulle han inte ha gjort, för då satte jag igång skrivandet lite mer på allvar. Och bok blev det. Jag skickade den till några förlag i Finland och fick lika många ”Tack men nej tack”. Men nu var jag igång, så varför inte översätta alltihopa till det här landets första språk. Sagt och gjort och den nya svenska versionen for iväg till ett antal av landets förlag. ”Tack men nej tack” fick jag till svars. Men varför stanna, när hjulen rullar, så jag skrev två böcker till. Och sakta men osäkert började tecknen uppenbara sig.
Efter några tiotals nya ”Tack men nej tack” kände jag att nu måste jag komma ut. Så här kan det inte fortsätta. Lite trevande berättade jag för några kollegor om min känsla.
Kollega 1: - Det var överraskande. Jag hade ingen aaning. Eh! Lycka till!
Kollega 2: - Det där hade du smugit fint med, men modigt av dig att berätta. Det kan nog att gå bra.
Kollega 3: - Du! Av alla!
Kollega 4: - Ah, det förklarar ett och annat!
Jag testade släkten vid en midsommar:
Släkting 1: - Du skojar vad, eller. - Jag här inte märkt nåt sånt i dig. - Är du helt säker!
Släkting 2: - Är inte du för gammal för sånt?
Släkting 3: - Jag, och nog ingen annan heller, har inte haft en tanke på att du bar på detta. Har du pratat med Lena (frun) om det här?
Frun (Lena): - Visst visst, om du trivs med det! Men det hindrar väl inte dig att måla källartrappan. Vi har pratat om det ett par månader. Och förresten gick du ut med soporna?
Jag hade fått hjälp på vägen, fast jag inte riktigt förstod det då, till exempel av mina kollegor, som döpte mig till ”pojkfröken”, vilket varade de följande tio åren, tills de dåvarande kollegorna hade, av olika skäl, lämnat Nyhemsskolan, min då- och nuvarande arbetsplats.
Även min pappa hade gjort sitt, genom att redan från tidig ålder ha sått i min oskyddade hjärna ordspråk som ”Litet huvud - liten hjärna, stort huvud - ännu mindre hjärna” (kroppsdel kan bytas efter eget behag), ”Inte spelar färgen nån roll, bara den är röd” (eller blå eller vit eller…) och ”Gör inte som jag gör, gör som jag säger” (den har jag använt flitigt på jobbet).
Kunde det egentligen ha blivit på ett annat sätt, även om det tog över ett halvt sekel.
Jag kanske borde ha låtit det hela vara, kämpat emot, gömt allt under långa promenader och fotbollstittande, men trycket i mitt bröst bara växte och växte. Jag googlade och hittade andra, som hade kommit ut. Varför ska jag vara fegare! Nej, du jä…r! För jag känner så här. Det står ju i tidningar, och man kan läsa det på nätet, ”Lita på dina känslor, lita på din magkänsla”. Så nu kära läsare och medmänniska skriver jag ner dessa ord för första gången i mitt liv.
JAG IDENTIFIERAR MIG SOM EN HUMORIST.
(I alla fall idag, eller i alla fall just nu. Imorgon! Vem vet, inte jag.)